lördag, december 10, 2011
På spaning efter arbetarkonsten 57 (nr 3 2011)
På spaning ja... Mycket har setts men nästan inget har blivit skrivet. Detta är ett hjärteprojekt, alltså inget som görs för karriär eller prestige. Ibland är det nödvändigt att tvinga sig att skriva dagligen bara för att behålla förmågan att skriva. Hellre för en blogg än för papperskorgen.
Varje dag hade Konstfred kunnat posta iakttagelser kring arbetarkonst - upptäckter i arkiven, ute på stan, skulpturer och målningar som blivit en så inarbetad del av en stadsbild att folk knappt ens lägger märke till dem. Visst finns arbetarkonsten, överallt. Den blev en del av det offentliga rummet under en tid då arbetarrörelsens organisationer och representanter i Norden gradvis fick inflytande över besluten om vad som skulle finnas där. Men till skillnad från i de socialistiska länderna, där ju arbetarkonsten var en del av själva statsmaktens ideologiska apparat, var det sällan på de centrala torgen och gatorna som arbetarmonumenten placerades. De markerade platser där Rörelsen hade växt fram och där hamnarna, fabrikerna, bostadskasernerna och samlingslokalerna funnits. Naturligtvis oftast i periferin. Idag är monumenten i skymundan såväl rumsligt som ideologiskt. Deras tid är förbi. Det görs inga nya, åtminstone inte i den form där en betraktare kan känna att det är människor av hans eller hennes eget slag som har monumentaliserats i granit, brons eller i stort format på en målad vägg. Om arbetarkonst görs idag och i så fall var och av vilka är inte så lätt att säga, dom flesta konstnärer som har tagits upp på den här bloggen har varit av äldre generationer.
Men en principiell sak tål att upprepas igen och igen: det avgörande för att något är arbetarkonst är att den har koppling till arbetarrörelsen. Saknas den kopplingen blir det meningslöst att tala om arbetarkonst, även om personen bakom verket själv skulle vara arbetare. Ta till exempel en industriarbetare som på fritiden tar naturbilder. Dom bilderna blir inte arbetarkonst bara för att fotografen har ett arbetaryrke, inte ens om dom som ser bilderna skulle veta om det. Vad fotografen arbetar med till vardags blir för övrigt totalt ointressant så länge bilderna ändå inte visar någonting som har att göra med yrkesarbete eller politiskt engagemang. Man behöver inte veta någonting alls om detta för att förstå och uppskatta en naturbild. Men tänk på ett monument som står vid en nedlagd hamn och som föreställer till exempel varvsarbetare. Kanske är figurerna ganska abstrakta så att det först är svårt att avgöra deras yrken - se länk Kari Juvas monument vid Åbo hamn "Åbo byggs med arbete". Det här monumentet kan man inte alls förstå om man inte först funderar över orsaken till att det står just där som det står, läser inskriften och tar reda på omständigheterna som gjorde att det kom till. Man förstår då kopplingen till arbetarrörelsen och till de verksamheter som fanns i hamnen innan båtarna försvann och lagerhus och industri ersattes av park, teater och konstskola. Kopplingen till arbetaryrken och arbetarrörelsen blir avgörande för "receptionen" (tillägnandet) av verket.
Fragment år en oskriven dagbok, 2011:
Februari-Mars 2011, är under veckorna i Helsingfors och forskar i arkivet vid konstmuseet Ateneum (som har utställningen "Arjen Sankarit", se förrförra spaningen).
16-22 februari, i Malmö hos kompisen Eddie Svärd. Eddie är film- och konstvetare, mångsysslare och begåvad fotograf. Vi snackar om arbetarkonsten i stadsmiljön idag. Om arbetarkonsten ska finnas där dagens arbetarklass rör sig - var finns den då och hur ser den ut? Är det kanske gatukonsten som är arbetarkonsten. Vi går rundor på stan, Eddie fotograferar som vanligt flitigt. Det vi hittar är inte så upphetsande. Det är de vanliga klistermärkena, grovt fotokopierade affischerna och "taggarna", men varje inslag i stadsbilden har förstås sin egen historia, mer eller mindre intressant.
Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)
Stadens små papperslappar. En blandning mellan politik och kommers. En liten kurs i visuell populärkultur. Statsminister Reinfeldt med sitt "ägghuvud" har fått en Hitlermustasch. Dödskallen annonserar The Bear Quartet, storheterna från Luleå. Det röda ansiktet nedanför Reinfeldt finns "överallt" sedan många år tillbaka. Det står för Obey Propaganda, ett kläd/designmärke, "Manufacturing Quality Dissent Since 1989" som det står på deras hemsida. Obey --- ett "brand" för den streetsmarta och politiskt medvetna medelklassungdomen. Blandar den politiska propagandans stiltraditioner och symboler med dagsaktuella ansikten. Som Obama. O.s.v. --- Litet högre upp ser vi logotypen för Impala Streetware - en butik på Möllevången i Malmö. Malmö Supras (supportergrupp för MFF) syns till vänster med sitt blå märke. MFMB är ett nyare popband, Sushi Suicide är ett äldre/nyare (?), men hur som helst betydligt okändare band. Freddie Mercury (?) skymtar. Café Revolt finns på Nobelvägen i Malmö, man kan gå dit och lyssna på musik. "Svängdörrar skiljer lyx från slum" säger den urklippta rubriken i ett litet collage som kunde varit från punkens 70-tal.
Runt hörnet finns stället vi är på väg till: Stad Solidar.
Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)
Ett försök att bygga en "kåkstad" i protest mot utförsäljning och brant stigande hyror i området (den vanliga gentrifieringen i gamla arbetarstadsdelar). Några månader senare ska "staden" rivas och byggnadsarbetarnas maskiner inta tomten (se hemsidan). Så som det nu ser ut, i februari 2011, är det inte mycket bevänt med energin eller proffsigheten i byggandet. Det enda "bygge" som fungerar som någon sorts hus är hopfogat av spånplattor och presenningar, och ett rykande kaminrör sticker upp. På en av de spånplattor som nödtorftigt skyddar invånarna (bland annat några hemlösa som sökt sig till gruppen) från väder och vind står en blommig paroll: "Tänd ett ljus för tron, hoppet och kärleken". Eddie berättar att ett av syftena med Stad Solidar har varit att erbjuda stöd för bostadslösa, men för att verkligen göra skillnad skulle det nog behövas något mer välorganiserat än det här: folk som kan ordna soppkök, folk som verkligen kan bygga ett provisoriskt hus som kan hålla värmen.
Konstfred får senare veta att gruppen bjudit in innevånarna i stadsdelen Möllevången att hjälpa till med bygget: "för folket, av folket". Men uppslutningen verkar ha varit klen. Folk ställer i allmänhet ogärna upp på något om inte organiseringen är tydlig och om det inte syns tydligt att aktivisterna vet vad de håller på med, och har tidigare erfarenhet av det. Stad Solidar har presenterat sina verksamheter som konstprojekt, och det är knappast till någon fördel om man vill få politiker och andra att ta en på allvar. Konst är förblir en ansvarslös sak för de flesta - en angelägenhet för "hippies". Om de etablerade folkrörelserna idag kan kritiseras för att inte vara tillräckligt aktiva och synliga, så misslyckas sådana projekt som Stad Solidar just på grund av sin oförmåga eller ovilja att samverka med etablerade folkrörelser. Inom partivänstern talas det ofta litet föraktfullt och överseende om "kulturvänstern" - men inte utan skäl. Det är olyckligt om ett bygge "för folket, av folket" får de flesta bland "folket" att tänka på Lars Vilks (en "byggare" utan några som helst sociala eller praktiska syften, men bra på att marknadsföra sig själv).
Här och där finns också spår efter en känd profil i Malmö (och tidigare Umeå) - Dan Park, gatukonstnären. Han är en enmansrörelse (som Vilks, men mindre framgångsrik) med en märklig förmåga att provocera. Det verkar som att han gör allt för att inte hamna i etablerade medier, eller salonger. Elskåpen är hans galleri. Där klistrar han upp parodier och personangrepp som är så råa och dumma att man fattar att det här inte är någon vanlig satir. Även satir har sina normer och gränser, men dem bryter Park mot. Det är därför hans provokation är så märklig och det är därför samhället gång på gång försöker definiera honom genom att låta åtala honom. En av lagens funktioner är att definiera det som ännu inte kan definieras - lyckas åklagaren få igenom en fällande dom har man fått en definition genom lagens brottskategorier: ärekränkning, hets eller något annat. Och Dan Parks mål verkar vara att bli dömd - för rasism, antisemitism, hat mot muslimer, förakt för mörkhyade, kommunisthat, moderathat, all sorts hat. Hans hat är fullständigt - han hatar allt, och därmed formar sig hans konst till en paradoxal sorts humanism. Han saknar spärrar, och exponerar alltså allt mänskligt som vi andra inte kan tillåta oss att exponera. Han exponerar också dag för dag sina kvitton på öl, cigaretter och torftig mat, oftast inhandlat på LIDL:
Dan Parks blogg "Lidl Days"
Senare i år, i början av oktober, kommer Dan Park att bli åtalad för hets mot folkgrupp och samtidigt avstängd från Malmö Högskola där han har läst kurser och använt högskolans kopieringsapparater. Orsaken är affischen "Vår negerslav har sprungit bort" som han gör efter att studentföreningen Hallands Nation i Lund ordnat en offentlig så kallad "slavaktion" och blivit anmäld av ordföranden i afrosvenskarnas riksförbunds avdelning i Malmö, Jallow Mamodou. På affischen har Mamodous huvud klippts in i ett gammalt foto av en afrikansk man i bojor, vilket i sin tur har klippts in i en bild av Hallands Nations lokal. Till saken hör att Mamodou arbetar på Malmö högskola, som genast stänger av Park efter att det hade uppdagats att affischerna kopierats på skolan. Park hittar nya kopieringsmöjligheter och driver efter några månader lika hänsynslöst med nynazister som med profeten Muhammed och Jallow Mamodou. Noggrannhet är kanske inte det första som folk tänker på när dom hör namnet Park, men när man tittar närmare på hans verksamhet slås man av hur systematiskt och noggrant han faktiskt dokumenterar sitt liv och sina affischer. Det mesta av det han har gjort verkar finnas på webben, på ett antal hemsidor och bloggar, här är några:
Dan Parks bilddagbok från 2011
Dan Park i Umeå kring år 2002
Är Dan Park en arbetarkonstnär? Naturligtvis inte. Hans konst är raka motsatsen till något sådant som arbetarkonst. Det han gör kan inte anpassas till något grupp- eller klassintresse, inte ens som satir - för det han gör är inte satir utan något annat. Han arbetar inte för något, det han gör handlar inte om något särskilt och sin egen bakgrund håller han tyst om. Precis så som gamle Kant och 1800-talets tyska filosofer definierade konst, så riktar sig Parks konst till vem som helst eftersom det enda syftet är att provocera. Förmågan att bli provocerad är en universell mänsklig egenskap. Det finns en paradoxal humanism i Parks antiideologi.
Kompisen Eddie gör också Konstfred uppmärksam på Brohemia, en konstnärsduo av två syskon (Casper och Horst Jarmo) och på landsbygden utanför Helsingborg. En dag när Eddie i sitt arbete kom till Teckomatorp såg han den här stora skylten och tog naturligtvis en bild:
Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011) Bild: BROHEMIA
Teckomatorp är tyvärr mest känt för skandalerna kring firman BT Kemi och dess tillverkning och dumpning av hormoslyr på 70-talet. Men ortens gamla järnvägsstation rymmer numera galleriet Tapper-Popermajer som har blivit känt för att ställa ut konst som inte precis håller sig i den måttliga mittfåran. Den tjeckiske fotograden Jan Saudek t.ex. Nu har galleriet också tagit sig an Brohemia, och Brohemia har blivit en av dom konstnärer och grupper som har tagit med sig gatukonsten in i utställningslokalerna. Från gatan känner man igen både tekniken (figurer gjorda med schabloner som skurits efter fotografier, till exempel) och satiren över världsläget. Brohemias hjärta finns hos de stora alternativa rörelserna - antiglobaliseringsrörelsen, Occupy Wall Street, arvet från hippekulturen ("nyhippies" är ett begrepp). Unga engagerade människor som reser mellan musikfestivaler och demonstrationer, ibland kanske på andra sidan jordklotet, känner igen sig. Det är dom som gör sig synliga på gatan med den här sortens bilder, och oftast saknar dom närmare koppling till arbetarrörelsen eller andra etablerade folkrörelser. Det är inte arbetarrörelsen, utom möjligtvis i mer anarkistiska och frihetliga varianter, som är avgörande för dom här bildernas reception. Därför finns dagens arbetarkonst knappast här heller. Men i Brohemia flödar kreativiteten, duon får beställningar och gör roliga musikvideos från ateljén, som verkar vara ouppvärmd. Människor med erfarenhet av samhällets botten känner igen sig i Brohemias bilder:
Brohemias hemsida
En som tycker om Brohemia
Och kompisen Eddie Svärd är en mycket begåvad fotograf - tekniskt kunnig och med skarp blick för vardagens absurditeter och tillfälligheter. Hittills har han mest fotograferat för vänner och bekanta, men en del av hans bilder kan man se på plattformen FlickR. Där finns till exempel den här:
Eddie Svärds foto "Any Day"
Detta får vara nog för nu. En helg väntar. Kanske är fredagseftermiddagar eller lördagsmorgnar en bra tid att post blogginlägg? Hittills har det inte blivit precis vanliga blogginlägg, utan mer essäer i miniformat. Fortsättning på "dagboken" följer.
Länkning pågår till intressant.se
Varje dag hade Konstfred kunnat posta iakttagelser kring arbetarkonst - upptäckter i arkiven, ute på stan, skulpturer och målningar som blivit en så inarbetad del av en stadsbild att folk knappt ens lägger märke till dem. Visst finns arbetarkonsten, överallt. Den blev en del av det offentliga rummet under en tid då arbetarrörelsens organisationer och representanter i Norden gradvis fick inflytande över besluten om vad som skulle finnas där. Men till skillnad från i de socialistiska länderna, där ju arbetarkonsten var en del av själva statsmaktens ideologiska apparat, var det sällan på de centrala torgen och gatorna som arbetarmonumenten placerades. De markerade platser där Rörelsen hade växt fram och där hamnarna, fabrikerna, bostadskasernerna och samlingslokalerna funnits. Naturligtvis oftast i periferin. Idag är monumenten i skymundan såväl rumsligt som ideologiskt. Deras tid är förbi. Det görs inga nya, åtminstone inte i den form där en betraktare kan känna att det är människor av hans eller hennes eget slag som har monumentaliserats i granit, brons eller i stort format på en målad vägg. Om arbetarkonst görs idag och i så fall var och av vilka är inte så lätt att säga, dom flesta konstnärer som har tagits upp på den här bloggen har varit av äldre generationer.
Men en principiell sak tål att upprepas igen och igen: det avgörande för att något är arbetarkonst är att den har koppling till arbetarrörelsen. Saknas den kopplingen blir det meningslöst att tala om arbetarkonst, även om personen bakom verket själv skulle vara arbetare. Ta till exempel en industriarbetare som på fritiden tar naturbilder. Dom bilderna blir inte arbetarkonst bara för att fotografen har ett arbetaryrke, inte ens om dom som ser bilderna skulle veta om det. Vad fotografen arbetar med till vardags blir för övrigt totalt ointressant så länge bilderna ändå inte visar någonting som har att göra med yrkesarbete eller politiskt engagemang. Man behöver inte veta någonting alls om detta för att förstå och uppskatta en naturbild. Men tänk på ett monument som står vid en nedlagd hamn och som föreställer till exempel varvsarbetare. Kanske är figurerna ganska abstrakta så att det först är svårt att avgöra deras yrken - se länk Kari Juvas monument vid Åbo hamn "Åbo byggs med arbete". Det här monumentet kan man inte alls förstå om man inte först funderar över orsaken till att det står just där som det står, läser inskriften och tar reda på omständigheterna som gjorde att det kom till. Man förstår då kopplingen till arbetarrörelsen och till de verksamheter som fanns i hamnen innan båtarna försvann och lagerhus och industri ersattes av park, teater och konstskola. Kopplingen till arbetaryrken och arbetarrörelsen blir avgörande för "receptionen" (tillägnandet) av verket.
Fragment år en oskriven dagbok, 2011:
Februari-Mars 2011, är under veckorna i Helsingfors och forskar i arkivet vid konstmuseet Ateneum (som har utställningen "Arjen Sankarit", se förrförra spaningen).
16-22 februari, i Malmö hos kompisen Eddie Svärd. Eddie är film- och konstvetare, mångsysslare och begåvad fotograf. Vi snackar om arbetarkonsten i stadsmiljön idag. Om arbetarkonsten ska finnas där dagens arbetarklass rör sig - var finns den då och hur ser den ut? Är det kanske gatukonsten som är arbetarkonsten. Vi går rundor på stan, Eddie fotograferar som vanligt flitigt. Det vi hittar är inte så upphetsande. Det är de vanliga klistermärkena, grovt fotokopierade affischerna och "taggarna", men varje inslag i stadsbilden har förstås sin egen historia, mer eller mindre intressant.
Stadens små papperslappar. En blandning mellan politik och kommers. En liten kurs i visuell populärkultur. Statsminister Reinfeldt med sitt "ägghuvud" har fått en Hitlermustasch. Dödskallen annonserar The Bear Quartet, storheterna från Luleå. Det röda ansiktet nedanför Reinfeldt finns "överallt" sedan många år tillbaka. Det står för Obey Propaganda, ett kläd/designmärke, "Manufacturing Quality Dissent Since 1989" som det står på deras hemsida. Obey --- ett "brand" för den streetsmarta och politiskt medvetna medelklassungdomen. Blandar den politiska propagandans stiltraditioner och symboler med dagsaktuella ansikten. Som Obama. O.s.v. --- Litet högre upp ser vi logotypen för Impala Streetware - en butik på Möllevången i Malmö. Malmö Supras (supportergrupp för MFF) syns till vänster med sitt blå märke. MFMB är ett nyare popband, Sushi Suicide är ett äldre/nyare (?), men hur som helst betydligt okändare band. Freddie Mercury (?) skymtar. Café Revolt finns på Nobelvägen i Malmö, man kan gå dit och lyssna på musik. "Svängdörrar skiljer lyx från slum" säger den urklippta rubriken i ett litet collage som kunde varit från punkens 70-tal.
Runt hörnet finns stället vi är på väg till: Stad Solidar.
Foto/Copyright: Eddie Svärd (2011)Ett försök att bygga en "kåkstad" i protest mot utförsäljning och brant stigande hyror i området (den vanliga gentrifieringen i gamla arbetarstadsdelar). Några månader senare ska "staden" rivas och byggnadsarbetarnas maskiner inta tomten (se hemsidan). Så som det nu ser ut, i februari 2011, är det inte mycket bevänt med energin eller proffsigheten i byggandet. Det enda "bygge" som fungerar som någon sorts hus är hopfogat av spånplattor och presenningar, och ett rykande kaminrör sticker upp. På en av de spånplattor som nödtorftigt skyddar invånarna (bland annat några hemlösa som sökt sig till gruppen) från väder och vind står en blommig paroll: "Tänd ett ljus för tron, hoppet och kärleken". Eddie berättar att ett av syftena med Stad Solidar har varit att erbjuda stöd för bostadslösa, men för att verkligen göra skillnad skulle det nog behövas något mer välorganiserat än det här: folk som kan ordna soppkök, folk som verkligen kan bygga ett provisoriskt hus som kan hålla värmen.
Konstfred får senare veta att gruppen bjudit in innevånarna i stadsdelen Möllevången att hjälpa till med bygget: "för folket, av folket". Men uppslutningen verkar ha varit klen. Folk ställer i allmänhet ogärna upp på något om inte organiseringen är tydlig och om det inte syns tydligt att aktivisterna vet vad de håller på med, och har tidigare erfarenhet av det. Stad Solidar har presenterat sina verksamheter som konstprojekt, och det är knappast till någon fördel om man vill få politiker och andra att ta en på allvar. Konst är förblir en ansvarslös sak för de flesta - en angelägenhet för "hippies". Om de etablerade folkrörelserna idag kan kritiseras för att inte vara tillräckligt aktiva och synliga, så misslyckas sådana projekt som Stad Solidar just på grund av sin oförmåga eller ovilja att samverka med etablerade folkrörelser. Inom partivänstern talas det ofta litet föraktfullt och överseende om "kulturvänstern" - men inte utan skäl. Det är olyckligt om ett bygge "för folket, av folket" får de flesta bland "folket" att tänka på Lars Vilks (en "byggare" utan några som helst sociala eller praktiska syften, men bra på att marknadsföra sig själv).
Här och där finns också spår efter en känd profil i Malmö (och tidigare Umeå) - Dan Park, gatukonstnären. Han är en enmansrörelse (som Vilks, men mindre framgångsrik) med en märklig förmåga att provocera. Det verkar som att han gör allt för att inte hamna i etablerade medier, eller salonger. Elskåpen är hans galleri. Där klistrar han upp parodier och personangrepp som är så råa och dumma att man fattar att det här inte är någon vanlig satir. Även satir har sina normer och gränser, men dem bryter Park mot. Det är därför hans provokation är så märklig och det är därför samhället gång på gång försöker definiera honom genom att låta åtala honom. En av lagens funktioner är att definiera det som ännu inte kan definieras - lyckas åklagaren få igenom en fällande dom har man fått en definition genom lagens brottskategorier: ärekränkning, hets eller något annat. Och Dan Parks mål verkar vara att bli dömd - för rasism, antisemitism, hat mot muslimer, förakt för mörkhyade, kommunisthat, moderathat, all sorts hat. Hans hat är fullständigt - han hatar allt, och därmed formar sig hans konst till en paradoxal sorts humanism. Han saknar spärrar, och exponerar alltså allt mänskligt som vi andra inte kan tillåta oss att exponera. Han exponerar också dag för dag sina kvitton på öl, cigaretter och torftig mat, oftast inhandlat på LIDL:
Dan Parks blogg "Lidl Days"
Senare i år, i början av oktober, kommer Dan Park att bli åtalad för hets mot folkgrupp och samtidigt avstängd från Malmö Högskola där han har läst kurser och använt högskolans kopieringsapparater. Orsaken är affischen "Vår negerslav har sprungit bort" som han gör efter att studentföreningen Hallands Nation i Lund ordnat en offentlig så kallad "slavaktion" och blivit anmäld av ordföranden i afrosvenskarnas riksförbunds avdelning i Malmö, Jallow Mamodou. På affischen har Mamodous huvud klippts in i ett gammalt foto av en afrikansk man i bojor, vilket i sin tur har klippts in i en bild av Hallands Nations lokal. Till saken hör att Mamodou arbetar på Malmö högskola, som genast stänger av Park efter att det hade uppdagats att affischerna kopierats på skolan. Park hittar nya kopieringsmöjligheter och driver efter några månader lika hänsynslöst med nynazister som med profeten Muhammed och Jallow Mamodou. Noggrannhet är kanske inte det första som folk tänker på när dom hör namnet Park, men när man tittar närmare på hans verksamhet slås man av hur systematiskt och noggrant han faktiskt dokumenterar sitt liv och sina affischer. Det mesta av det han har gjort verkar finnas på webben, på ett antal hemsidor och bloggar, här är några:
Dan Parks bilddagbok från 2011
Dan Park i Umeå kring år 2002
Är Dan Park en arbetarkonstnär? Naturligtvis inte. Hans konst är raka motsatsen till något sådant som arbetarkonst. Det han gör kan inte anpassas till något grupp- eller klassintresse, inte ens som satir - för det han gör är inte satir utan något annat. Han arbetar inte för något, det han gör handlar inte om något särskilt och sin egen bakgrund håller han tyst om. Precis så som gamle Kant och 1800-talets tyska filosofer definierade konst, så riktar sig Parks konst till vem som helst eftersom det enda syftet är att provocera. Förmågan att bli provocerad är en universell mänsklig egenskap. Det finns en paradoxal humanism i Parks antiideologi.
Kompisen Eddie gör också Konstfred uppmärksam på Brohemia, en konstnärsduo av två syskon (Casper och Horst Jarmo) och på landsbygden utanför Helsingborg. En dag när Eddie i sitt arbete kom till Teckomatorp såg han den här stora skylten och tog naturligtvis en bild:
Teckomatorp är tyvärr mest känt för skandalerna kring firman BT Kemi och dess tillverkning och dumpning av hormoslyr på 70-talet. Men ortens gamla järnvägsstation rymmer numera galleriet Tapper-Popermajer som har blivit känt för att ställa ut konst som inte precis håller sig i den måttliga mittfåran. Den tjeckiske fotograden Jan Saudek t.ex. Nu har galleriet också tagit sig an Brohemia, och Brohemia har blivit en av dom konstnärer och grupper som har tagit med sig gatukonsten in i utställningslokalerna. Från gatan känner man igen både tekniken (figurer gjorda med schabloner som skurits efter fotografier, till exempel) och satiren över världsläget. Brohemias hjärta finns hos de stora alternativa rörelserna - antiglobaliseringsrörelsen, Occupy Wall Street, arvet från hippekulturen ("nyhippies" är ett begrepp). Unga engagerade människor som reser mellan musikfestivaler och demonstrationer, ibland kanske på andra sidan jordklotet, känner igen sig. Det är dom som gör sig synliga på gatan med den här sortens bilder, och oftast saknar dom närmare koppling till arbetarrörelsen eller andra etablerade folkrörelser. Det är inte arbetarrörelsen, utom möjligtvis i mer anarkistiska och frihetliga varianter, som är avgörande för dom här bildernas reception. Därför finns dagens arbetarkonst knappast här heller. Men i Brohemia flödar kreativiteten, duon får beställningar och gör roliga musikvideos från ateljén, som verkar vara ouppvärmd. Människor med erfarenhet av samhällets botten känner igen sig i Brohemias bilder:
Brohemias hemsida
En som tycker om Brohemia
Och kompisen Eddie Svärd är en mycket begåvad fotograf - tekniskt kunnig och med skarp blick för vardagens absurditeter och tillfälligheter. Hittills har han mest fotograferat för vänner och bekanta, men en del av hans bilder kan man se på plattformen FlickR. Där finns till exempel den här:
Eddie Svärds foto "Any Day"
Detta får vara nog för nu. En helg väntar. Kanske är fredagseftermiddagar eller lördagsmorgnar en bra tid att post blogginlägg? Hittills har det inte blivit precis vanliga blogginlägg, utan mer essäer i miniformat. Fortsättning på "dagboken" följer.
Länkning pågår till intressant.se
Etiketter: arbetarkonst, Brohemia, Dan Park, Eddie Svärd, Jallow Mamodou, Kari Juva, Malmö, monument, Occupy Wall Street, Stad Solidar, Tapper-Popermajer, Teckomatorp, Åbo
fredag, oktober 07, 2011
På spaning efter arbetarkonsten 56 (nr 2 2011)
Imorgon lördag samlas intresserade i Smedjebacken för att delta i årets Johan Ahlbäckdagar, fast i år har man tyvärr inskränkt det hela till bara en dag. Bland annat blir det bildspel av fotografen och före detta stålverksarbetaren Peter Nyblom, diktläsning av Jenny Wrangborg, utställning av förra årets Ahlbäckpristagare Yngve Svedlund. Och för er som varit inne på den här bloggen förut och undrar var de utlovade artiklarna om 2000-talets pristagare tagit vägen: var lugna, dom kommer! Bättre sent än aldrig. För er som inte varit här förut och kanske inte har en aning om Johan Ahlbäck (1895 -1973) eller Johan Ahlbäckpriset kan jag berätta att Johan Ahlbäck var en av de främsta skildrarna av industriarbetare i svensk bildkonst, men ännu fyra decennier efter sin död ganska okänd. Albin Amelin känner många till, Ahlbäck är däremot sällan omtalad, utom bland industrihistoriker och bland kulturintresserade inom LO och ABF.
Lena Kallenberg hade före ett tag sedan en bra artikel omAhlbäck i vänsterns tidning Flamman (f.d. Norrskensflamman), men när får vi se en liknande artikel i DN eller SvD? Kanske när skaparen av denna blogg skriver en, han har aldrig blivit refuserad hittills. Men själva skrivandet har hittills inte blivit av. Skaparen av denna blogg kallar sig Konstfred på Internet för att markera en viss distans både till de sammanhang han vanligtvis arbetar inom och till ämnet Arbetarkonst. Hans vanliga sammanhang är universitetet, sedan 3 år Åbo Akademi i Finland. Konstfred har märkt att sedan han började blogga om arbetarkonst år 2006 och hittade likasinnade via Johan Ahlbäcksällskapet har intresset för industriskildringen och arbetarrörelsens bildarv vuxit både i medierna och bland bildningsförbunden.
Själv kan Konstfred inte närvara i Smedjebacken i morgon, skälet är en 80-årsdag i familjen. Detta skriver han från Lund, under genomresa. Senaste postningen här på bloggen var i vintras i samband med att konstmuseet Ateneum i Helsingfors visade den stora utställningen Arjen Sankarit / Vardagens hjältar, en redovisning av naturalismen i europeiskt måleri under 1800-talets sista decennier. I den socialt engagerade naturalismen hos till exempel Hubert von Herkomer eller finländske Eero Järnefelt finns mycket av ursprunget till det som sedan under 1900-talet kom att uppfattas som arbetarkonst. Men under 1900-talet fick skildringen av industriarbetet en ny social funktion som ämne för utsmyckningar i samhällenas och fabrikernas samlingslokaler, och där var det nödvändigt att kompromissa. Johan Ahlbäck passade aldrig riktigt in i rollen som utsmyckare av det svenska folkhemmet, även om han gjorde sina försök. Han var och förblev naturalist, hans minnesbilder av utslitna kroppar och omänskliga villkor passade dåligt in i samförståndets och Saltsjöbadens ideologi.
För den som vill veta mer om arbetarkonst och i likhet med Konstfred inte kan komma till Dalarna imorgon finns nu hela filmen om Johan Ahlbäck att se på YouTube:
Etiketter: arbetarkonst, arbetarmotiv, Dalarna, Flamman, Jenny Wrangborg, Johan Ahlbäck, Peter Nyblom, Smedjebecken
lördag, mars 05, 2011
På spaning efter arbetarkonsten 55
Helsingfors, Finland, 5 mars 2011
Personen bakom denna blogg har just varit på konstmuseet Ateneum i Helsingfors och sett den stora utställningen ”Vardagens hjältar” (finska Arjen sankarit), ett samarbete mellan flera stora europeiska konstmuseer. Syftet med utställningen är att visa hur de ökade kraven på naturalism och social realism i slutet av 1800-talet tog sig uttryck hos målare i olika länder. Redan titeln gör den till ett givet ämne i en blogg om arbetarkonst, även om den engelska titeln av någon underlig anledning har blivit ”Illusions of reality”. Flera av de teman som har behandlas här på bloggen tidigare lyfts fram i utställningen, flera konstnärsnamn kan också kännas igen av bloggens läsare. Någon radikal eller modernistisk bildkonst med direkt anknytning till arbetarrörelsen rör det sig inte om - den period som täcks är för snäv för det (1880- och 90-talen) och det är bara de redan stora, kända namnen som lyfts fram. Men den ger en välbehövlig kulturhistorisk orientering idag, när det förra sekelskiftet redan verkar väldigt avlägset (fastän det egentligen inte var så länge sedan). Utställningen innehåller också mycket information från litteraturens och filmens värld. Den ger en stark tidskänsla.
Redan arrangemangen av verken i museets salar bidrar till denna tidskänsla. Borta är den sorts rum som vi har blivit vana vid under 1900-talet i gallerier och museer. De vita väggarna och det skarpa kalla ljuset är borta. Den glesa, sparsmakade hängningen av bilderna är borta. Istället träder vi in i rum som nog är ganska lika dem som bilderna visades i från början – väggar i kulörta färger, dämpad belysning, tätt hängda verk, ofta i rader ovanpå varandra. 2000-talet bryter in med multimedia – här och var varvas måleriet med projektioner av scener ur två gamla svartvita franska filmatiseringar av Emile Zolas arbetarskildringar: Albert Capellanis ”Germinal” (1913) och André Antoines ”La terre” (1921). I en av de långa gångar som hör till egenheterna på denna våning av Ateneum finns ett studierum för den som vill fördjupa sig. Utställningens verk har delats upp i fem olika teman: Land, Stad, Ungdom, Religion, Industri, Politik. Den första stationen man kommer till som besökare (efter att ha tagit sig upp för den pampiga trappan i detta nationalmonument från 1888) är Landet. Det hela verkar först enbart vara en hyllning till den illusion som den engelska titeln anspelar på: illusionen om den lantliga idyllen, ett kärt tema för tidens konstnärer och deras beställare.
Av salongskonstnärer som Jules-Alexis Meunier (1863-1942), George Clausen (1852-1944) och Emile Claus (1849-1924) ser vi flott och glansigt målade trädgårdsinteriörer med saftiga lövverk och solreflexer. I dessa park- och trädgårdsmiljöer ser vi ägarna (tidens ”leisure class”, den njutande klassen med gott om tid) och deras förnöjsamma tjänare. Emile Claus målning ”Den gamle trädgårdsmästaren” är till exempel en tidstypiskt sentimental skildring av en företrädare för folket sådan som hans arbetsköpare (eller bildens beställare) ville se honom. Från Sverige respektive Finland visar Anders Zorn (1860-1920) och Albert Edelfelt (1854-1905) upp en finklädd bondebefolkning på väg till marknad eller kyrka. Men Edelfelts vykortsliknande ”Ett barns likfärd” får sin fulla och riktiga betydelse först om man vet att den är en av två målningar som hänger ihop: den första visar skärgårdsfamiljen i båt på väg att döpa barnet, men denna andra målning visar samma familj i samma båt på väg med barnets kista. Hur många barn som faktiskt dog före 1 års ålder är lätt att glömma bort idag, eftersom vi inte ser hur samma situation fortfarande råder på andra håll i världen.
I detta rum hänger också ”Vedsamlaren” från 1881 av Jules Bastien-Lepage (1848-1884), den mest kände skildraren av folk och arbetsliv i Frankrike vid den tid då ”naturalism” var ordet för dagen (kring 1880). I Bastien-Lepages naturalism finns också en ton av naturalismens motsats – en sentimental religiositet som senare tog sig mer extrema uttryck hos yngre målare i ”symbolismen”. Hans vedsamlare är en jämförelsevis osminkad skildring av en gammal söndervärkt man som dignar under ett stort lass av vedpinnar på ryggen medan han böjer sig ner för att plocka upp ännu en – vid hans sida står ett barn (barnbarnet?) som i den sentimentala/religiösa tolkningen blir framtidshoppet som får den gamle att tålmodigt genomlida sin vardag. Den riktigt stora kontrasten mot idyllen och sentimentaliteten står Finland för – närmare bestämt genom Eero Järnefelt (1863-1937) och hans berömda ”Svedjeland” eller ”Penningens trälar” (Raatajat rahanalaiset) från 1893. Fattigbönder som bränner och röjer skog för att odla, nedsotade och med trasiga kläder. Men också en tidig skildring av barnarbete – i centrum står en liten flicka, det är hennes ögon i det sotiga ansiktet som vi möter, och det är en blick som inte går att glömma. Att sätta denna bild i närheten av Bastien-Lepages barn i bilden av vedsamlaren ser ut som en tanke, men det är tveksamt om utställningsmakarna har tänkt den. Två mer olikartade bilder av barn är svårt att tänka sig. I Järnefelts bild är barnet inte någon ”symbol”, hon är bara ett lidande mänskligt djur med en blick som tigger hjälp, bröd och vatten. Det är en skoningslös naturalism.
Går man nedför en trappa till höger om detta rum kommer man till temat Stad – två mindre och mörkare rum där den urbana misären råder. Stämningen sätts av en stor och spektakulär affisch för Antoines film ”La Terre” – den gamle mannen kravlar på jorden (la terre) som har blivit hans förbannelse, och ovanför honom som i en ”tankebubbla” ser vi kring ett bord de personer som får vinsten och girigt rakar åt sig pengarna. Men här i staden är landsbygdens olyckor bara närvarande som litteratur (Zolas bok) och film (Antoines, efter Zolas bok). Detta är gatans, teaterns, varieténs och senare filmens värld. En illusionsvärld där det gäller att sälja sina konster så länge man kan, och för den som inte längre orkar återstår bara svälten och gatan. Som för personerna i målningen ”Utan skydd” (1883) av den parisiske konstnären Fernand Pelez (1848-1913). Pelez bilder är märkliga och inte så kända utanför experternas kretsar. Han hade ett sätt att göra rummet i sina bilder trångt och platt på ett sätt som förstärker känslan av desperation hos de människor han avbildade. I ”Utan skydd” sitter till exempel en familj av tiggare framför en husvägg med sönderrivna affischer. Personerna sitter så nära bildkanten att den centrala kvinnliga figurens fötter nästan hade kunnat sticka ut över ramen. Det platta rummet är ännu mer framträdande i Pelez stora målning ”Gycklare och gatukonstnärer” från 1888, ett av paradnumren på utställningen. Den har fått ett helt eget rum. Bilden visar en teaterscen och bildramen sammanfaller med scenens kanter. Av scenens golv ser vi bara en smal remsa, och på den står ett antal patetiska artistfigurer uppradade. Det finns en noggrant genomförd tanke bakom placeringen och attityden hos varje figur. Bilden kan läsas som en berättelse om livet (de yngsta längst till vänster, de äldsta längst till höger) och varje ansikte uttrycker en egen känsla av uppgivenhet, tristess, förtvivlan eller gyckel.
Sedan kan man välja två vägar i utställningen – antingen till studierummet eller via en annan passage till temat Ungdom. Längs båda passagerna finns bokutställningar med fokus på översättningar till finska av Emile Zolas verk och utgåvor av de finländska författare som spred naturalismens idéer i Norden kring åren 1880-1900. Det centrala namnet i Finland är Minna Canth (1844-1897) – en mycket produktiv samhällsskildrare som betytt så mycket för kultur och folkbildning att hon fått en egen dag, Minna Canthdagen den 19 mars, som också är jämställdhetsdagen i Finland. Minna Canth levde i Kuopio, en småstad långt österut mot gränsen till Ryssland, och där blev hennes hem en mötesplats för intellektuella och konstnärer, trots det långa avståndet från kulturmetropolerna.
I utställningens tema Ungdom är det åter igen de lantliga miljöerna som dominerar – ungdomars lekar och tävlingar i det fria, enkla hus och enkel undervisning. Innan det allmänna skolsystemet var etablerat var det ofta en godtycklig sak vilka barn som fick lära sig att läsa och skriva, och på avlägsna orter förblev det så ganska länge. Akseli Gallen-Kallelas målning ”Första undervisningen” (1887-89) finns här som en påminnelse om det. Det är barnets far eller någon äldre släkting som ger den första undervisningen i läsning vid stugans grova fönsterbord och man kan se att situationen är ganska ovan för båda två. Gallen-Kallela (1865-1931) betraktas som en av Finlands nationalkonstnärer (senare nära lierad med marskalk Mannerheim och den ”vita” sidan i inbördeskriget) och som ung reste han i naturalismens och nationalismens anda ut på landsbygden för att skildra fattigfolkets liv. I detta rum finns också hans ”I badstugan” (Saunassa) från 1889 – en bild från en stor sauna där gårdens folk på finskt sätt badade tillsammans. Det är en dramatisk bild med skarpa kontraster mellan mörka och upplysta partier och mellan kroppar – i förgrunden en flicka (ett barn) som sköter elden, med ryggen vänd mot betraktaren. Till vänster finns ålderdomen i form av en skranglig, hopsjunken person som får håret tvättat av en annan. Åldringen (om det är en man eller en kvinna går inte att se) är grovt målad som om konstnären ville visa att detta är ett kött som snart ska upplösas. I denna och vissa andra tidiga vardagsbilder av Gallen-Kallela finns en råhet och direkthet i tekniken och motivet som man inte hittar i hans senare bilder, och inte hos så många andra dåtida målare heller. Kontrasten är stor mot de franska målarna i samma rum, till exempel Jean-Jules Geoffroy (1853-1924) med den detaljerat idylliska ”Teckningslektion i skolan” (1898), Emile Friant (1863-1932) med sin helgaftonstämning i ”Brottningsmatch” (1889) eller Henry Herbert La Thangue (1859-1929) med sin mycket kända ”Mannen med lien” (1896). I denna målning av La Thangue ser vi en sjuk liten flicka, lutad mot kuddar i en stol utanför en bondstuga. I bakgrunden utanför grinden kommer en man förbi med en lie över axeln – kanske en granne på väg till eller ifrån arbetet, men motivet och titeln inbjuder oss att tolka honom som Döden. La Thangue var påverkad av Bastien Lepage (se ovan) i sitt sätt att låta mytologiska och religiösa figurer uppträda förklädda till vardagliga personer i vardagsmiljöer – åter igen en symbolism i naturalistisk form. I sista hand blir det ändå de ideologiska institutionerna – skolan och religionen – som dominerar i detta utställningsrum om Ungdom. Ungdomen formas i statens ideologi, av statsapparaterna.
Lämpligt nog är Religionen temat för nästa rum. När den ungerske målaren István Csók målar unga kvinnliga konfirmander på nattvardsgång i sin ”Gör detta till mitt minne” (1890) är det svårt att avgöra om titeln är allvarligt eller ironiskt menad – för flickorna ser ut att mest känna sig som offerlamm. I ”Votivgåvan” (1898) av Henri Royer (1869-1938) ser vi en familj skänka ett votivskepp till traktens kyrka. Dessa modeller av skepp, omsorgsfullt byggda av sjömän som kunde sitt hantverk, var vanliga gåvor efter att besättningar undgått döden på havet. I kusttrakter i Nordeuropa är det nästan obligatoriskt att varje kyrka har åtminstone ett sådant skepp upphängt. Royers målning visar ett ögonblick då kyrkans roll som förmedlare av människors vanmakt inför naturens krafter blev extra tydlig. Hos andra målare som Aimé-Nicolas Morot (1850-1913) och Charles Sprague Pearce (1851-1914) återkommer tendensen att skildra bibliska och religiösa händelser som om de hänt igår – med en knivskarpt detaljerad naturalism.
I nästa rum kastas vi från det andligas sfär rakt in produktionens råa vardag – temat är Industri. En jättelik målning från 1899 av Jules Adler (1865-1952) återger en strejk i staden Le Creusot med demonstrerande arbetare på marsch under fanorna och med fabriker mot en dramatisk kvällshimmel i bakgrunden. Här har den gamla världens ideologier och ritualer sopats undan – det som återstår är ett samlat kollektiv som kräver sina rättigheter, men det är ändå ingen opersonlig massa. Varje person i bildens blickfång är skildrad som en individ, bilden ger ett tvärsnitt av åldrar, yrken och grad av engagemang. På motsatt vägg finns det andra monumentala verket i rummet, en ren industriskildring – ”Stållaminering” (1887) av Jean-André Rixens (1846-1924), en av de många bilder av stålhantering som överallt i Europas industriländer särskilt har blivit förknippade med arbetarkonsten. Motivet är enkelt i grunden och ger inte så mycket utrymme för variation – det glödande järnet eller kolet, arbetarna i sina skyddskläder (eller som här med nakna överkroppar, vilket ger en tankeställare om arbetssäkerhetens utveckling), verkstaden eller fabrikshallen med sina verktyg och maskiner i flackande ljus och skugga. Åter igen framhäver utställningsmakarna kontraster i urvalet av verk – mot Rixens stållaminering står den kliniskt rena och närmast kontorsliknande ”Klockverkstaden”, målad (1898) av Éduard Kaiser (1855-1931). Den industrialiserade finmekaniken vid 1800-talets slut som ett förebud om Ericsson och Nokia idag. Och nu som då finns trasproletariatet, underklassen, som skrapar samman vad industrin lämnat som avfall. Här återgivet av ryssen Nikolai Kosatkin (1859-1930) i hans målning ”Fattigfolk samlar in kol i en övergiven gruva” (1894).
Det är just ryssarna och finländarna som står för de mest hjärtskärande skildringarna av fattigdom och misär i utställningen, och detta är knappast en tillfällighet med tanke på hur underutvecklad ekonomin i det ryska imperiet (dit ju också Finland hörde fram till 1917) var i jämförelse med Västeuropa. Arbetarklassen förblev i längsta en marginell grupp, de livegna och egendomslösa dominerade. I det sista temarummet, Politiken, finns Sergei Ivanovs (1864-1910) målning ”En lösdrivares död” (1889) där en fattig familjs undergång skildras. Mannen är död, kvinnan ligger framstupa på marken och griper förtvivlat i den torra jorden med naglarna, den lilla dottern med smutsigt ansikte och tovigt hår stirrar tomt ut i intet. I bakgrunden syns det sista som familjen äger – en enkel kärra med slitna föremål och trasor. Kanske en bondefamilj som drivits från sin jord av godsägaren när arrendet inte kunde betalas. Bland alla stort och dramatiskt upplagda skildringar av politiskt förtryck och indoktrinering som visas i detta rum är det nog ändå Ivanovs lilla målning som de flesta minns – om man inte har för bråttom förbi och missar den. Men avsides i korridoren hänger också en annan minnesvärd bild – ”I strejk” (1891) av Hubert von Herkomer (1849-1914), brittisk målare av tysk härkomst. Bilden, i dämpade gråaktiga toner, visar en strejkande arbetarfamilj framför sin dörr utanför hyreskasernen – ansiktena spända av hunger och oro.
Detta är en viktig utställning som påminner om en tid som inte är så värst avlägsen, en tid då kampen för överlevnad var hård och oförsonlig för de flesta även här uppe i våra länder. Allt fler bland oss kan känna att dessa bilder inte längre bara visar situationer från det förgångna. Tvärtom kan motiven alltmer påminna om vad som åter igen sker, i vår omedelbara omgivning och kanske i våra egna liv. Utställningen visar också hur konstnärer utan att alltid vara medvetna om det var indragna i en ideologisk kamp – en kamp om makten över bilden av ”verklighetens folk” (för att citera en viss borgerlig minister). Till vilken ideologi skulle målaren låna sina ögon och sin pensel? Så länge bildens beställare också var ägaren av produktionsmedlen var det självklart att arbetarna framställdes ur sina herrars synvinkel – strävsamma och förnöjsamma, ”Herren Gud skyddar eder”. Men i bilder av målare som Adler och Herkomer är det redan en annan blick som ser – inte nödvändigtvis arbetarnas, men blicken hos en individ (konstnären) som förstår och solidariserar sig med kraven hos dem som skildras.
Några iakttagelser på stan – konstmuseet Ateneum verkar satsa på att sprida sitt budskap till en större publik. På mataffären Alepa här i kvarteret fanns en affisch med rubriken ”Hej vardagens hjältar!”. Det var Ateneum som informerade om reducerade priser och specialarrangemang i samband med utställningen. På det stora varuhuset Stockmans i City har hem- och köksavdelningen ett stort upplagt tema som kallas ”Vardagens formgivare” (Arjen muotoilijat), nämligen nationalsymbolerna Alvar Aalto och Kaj Frank, och en filmhörna med en dokumentär om glasblåsning hör till presentationen. Här kan man påminnas om något som arkitekturhistorikern Diane Ghirardo och andra har utforskat – hur moderna konstmuseer och varuhus kan vara väldigt likartade i både sin arkitektur och i sättet att presentera verken/varorna, och att de faktiskt utgår från liknande idéer om offentlighet. Samtidigt lanseras lämpligt nog en bok med samma titel som Stockmans tema – ”Arjen muotoilijat”. Här ser man hur ett konstmuseum, ett varuhus och en varuproducent (finska Iitala) samlas kring ett gemensamt budskap som handlar om bilden av vardagen och idén om en kollektiv tillhörighet. En kollektiv tillhörighet som knappast handlar om arbetarklassen utan snarare om det ”folk” som har åtminstone någon kopp eller något fat designat av Aalto eller Frank (och producerat av Iitala) och som kanske skulle kunna tänka sig att våga sig uppför paradtrappan på Ateneum. Detta är en ”interpellation” (som filosofen Althusser skulle ha sagt) där anropet ”Hej vardagshjälte” ska få oss att identifiera oss med en viss idé om folket och det folkliga. Men vad med dem som aldrig haft råd att köpa ens ett litet fat av Frank och som aldrig ens skulle våga närma sig Ateneum av rädsla för att känna sig som underklass? Till dem talar varken Stockmans eller Ateneum, men vissa av utställningens bilder gör det utan tvivel.
(Personen bakom denna blogg vill avslutningsvis meddela hur skönt det är att få skriva hur mycket och hur länge som helst utan att bekymra sig över krympande utrymme på kultursidor. Han erkänner också hur privilegierad han är som just för tillfället har tid och råd att göra något sådant.)
Länk till sida (på finska) med bilder av verken som nämns ovan:
http://ateneum.valtiontaidemuseo.info/arjensankarit/
Länkning pågår till http://intressant.se
Länk till sida (på finska) med bilder av verken som nämns ovan:
http://ateneum.valtiontaidemuseo.info/arjensankarit/
Länkning pågår till http://intressant.se
Etiketter: Anders Zorn, arbetarklass, arbetarkonst, Arjen Sankarit, Ateneum, Eero Järnefelt, Jules Bastien-Lepage, Vardagens hjältar
tisdag, december 14, 2010
På spaning efter arbetarkonsten 54
Inte mycket aktivitet hittills här i år, Konstfred har dock inte planer att lägga ner bloggen. Postning om 2004 års Ahlbäckpristagare Jean Hermansson påbörjades, men det gick inte att hitta mycket information trots sökningar vid besök på Landsarkivet i Lund. Hermansson verkar ha varit något av en doldis även i fotosammanhang (han är fotograf och filmare) men när mer tid finns skall det nog gå att få material, inte minst via hans egna böcker. Som meddelats tidigare arbetar Konstfred med ett forskningsprojekt om svensk och finlandssvensk konstkritik 1950-2000, massar av artiklar om arbetarmotiv och arbetslivsskildringar fladdrar förbi vid sökningar de korta dagar som kan ägnas åt forskning i arkiven, det finns mycket material för framtida aktivitet på bloggen. Eventuellt ska det också bli en delstudie (i forskningsprojektet) om skillnader mellan kulturbevakning i arbetarpress och övrig press.
Mer aktuellt: det verkar som om arbetarkonst eller åtminstone arbetsliv börjar bli en viktig fråga igen i dom kretsar som kallas "konstlivet", och det kan då bli dags att börja spana mer aktivt efter yngre konstnärer i det här sammanhanget. I den årliga utställning som kallas XpoSeptember (Stiftelsen Iaspis, Galleri Index och andra platser i Stockholm) visar just nu 12 konstnärer från olika länder (mest Öst- och Centraleuropa) verk på temat arbetsliv. Den fyndiga titeln på utställningen/projektet är Image at Work (bild i arbete). Att döma av recensioner och av presentationen på utställningens hemsida verkar det vara en ganska stor variation av verk: från fotodokumentationer av verkstadsarbete till videoverk som mer begränsat handlar om själva konstlivet som arbetsliv. Men den röda tråden handlar om arbetslivets förändringar och allt osäkrare villkor: hur alltfler arbetare ingår i det som brukar kallas "prekariatet" och hur arbetarklassens villkor på så sätt närmar sig villkoren för frilansare i kulturyrken. Här finns till exempel Saskia Holmkvists (f 1971) videodokumentation av intervjuer med anställda (eller oklart anställda) på en tysk konsthall, Matei Bejenarus (Rumänien, f. 1963) svartvita fotografier från olika industrimiljöer, Maria Ruidos (Spanien, f. 1967) film om texilarbetarnas förändrade villkor i Barcelona, Claudia Ulisses (Portugal, f. 1967) film som visar hur kostymer verkar produceras helt utan inblandning av mänskliga händer, i en fabrik tömd på arbetare. Ett fokus på dokumentation och dokumentära medier alltså (foto, film), och med en ambition att blottlägga strukturer bortom det som syns. Kontrasterna mellan verken och skillnaderna i utgångspunkter hos konstnärerna kan väcka angelägna frågor om vad arbete och arbetare är idag.
Först kan det verka som om till exempel Matei Bejenarus fotografier (se nedan) inte säger så mycket om arbetet och villkoren: det är omsorgsfullt uttänkta och tekniskt perfekta bilder, resultatet av noggranna processer med storformatskamera, analog teknik och mörkrumsarbete, definitivt inga snapshots. Man kan tycka att det egentligen är ganska polerade och tillrättalagda arbetarbilder, besläktade med äldre tiders måleriteknik där slutresultatet kan befinna sig mycket långt från skiten, stressen och bullret som kanske kan fångas på plats i snabba skisser. Men Bejenarus bilder dokumenterar inte bara maskiner och människor utan också ett samarbete med folket på platsen, en dialog där konstnären har lärt känna dom han avbildar. Att närma sig en människa med respekt är också att ha respekt för hennes arbete och de procedurer och redskap som ingår i arbetet. I Bejenarus bilder är varje detalj viktig - verktygen, arbetskläderna, momenten i arbetet, kablarna, instrumentpanelerna... En människa är inte bara en kropp och ett ansikte utan också de miljöer och föremål som ger hennes liv aktivitet och mening - i ett porträtt kan dom miljöerna och föremålen vara lika viktiga som själva personen. Så är det i Bejenarus bilder. Med en term som konstvetare ibland använder skulle man kunna kalla dom "miljöporträtt". Dom är porträtt, med individen i centrum, även när personerna är avbildade på distans eller bortvända, som i bilden nedan. Det är en stor kontrast mellan dessa bilder och Ulisses film där människorna är helt frånvarande och där produktionen blivit helt abstrakt, förprogrammerad. Man kan också närma sig det hela från en mer privat synvinkel, som Jiri Skala (Tjeckinen, f. 1976) i ett verk som utgår från situationen när fabriken där båda hans föräldrar hade arbetat lades ner. Arbetarna erbjöds att köpa delar av maskinparken, Skalas föräldrar köpte svarven som modern arbetat vid i många år, och dom bad sonen att ta foton av den. Verket som helhet tydliggör hur starkt en människa kan identifiera sig med sina redskap, och hur den identifikationen kan bli ännu tydligare när varken människan eller maskinen längre är behövda.
Matei Bejenaru, ur en serie bilder från LKAB Kiruna, 2010
Rekommenderar Kalle Brolins artikel om projektet/utställningen i Stockholms Fria Tidning:
http://www.fria.nu/artikel/86310
Även LO-tidningen har skrivit:
http://lotidningen.se/2010/11/04/bilder-av-arbete/
Projektets hemsida med information om konstnärerna finns här:
http://www.xposeptember.se/
Från Åbos finländska horisont skulle Konstfred också vilja uppmärksamma en akademikerkollega med intressanta saker att säga om arbete: Mari Lindman, doktorand i filosofi vid Åbo Akademi. Lindman är en mycket kompetent kännare av arbetsteorier idag och historiskt sett. Hennes avhandling kommer bland annat att handla om hur arbete hos vissa filosofer och ideologer har kommit att ses som ett "nödvändigt ont", något som "i framtiden" kommer att ersättas av ett förverkligande av varje människas kreativa potential. Men idag ser vi hur just denna retorik om frihet och kreativitet används för att rättfärdiga otrygga anställningsförhållanden och flytande gränser mellan arbete och privatliv - "frihet" att arbeta ihjäl sig 24 timmar om dygnet. Lindman analyserar denna retorik mycket skarpt och kunnigt. En text av Lindman finns här:
https://www.abo.fi/student/media/6840/mari.pdf
Mer aktuellt: det verkar som om arbetarkonst eller åtminstone arbetsliv börjar bli en viktig fråga igen i dom kretsar som kallas "konstlivet", och det kan då bli dags att börja spana mer aktivt efter yngre konstnärer i det här sammanhanget. I den årliga utställning som kallas XpoSeptember (Stiftelsen Iaspis, Galleri Index och andra platser i Stockholm) visar just nu 12 konstnärer från olika länder (mest Öst- och Centraleuropa) verk på temat arbetsliv. Den fyndiga titeln på utställningen/projektet är Image at Work (bild i arbete). Att döma av recensioner och av presentationen på utställningens hemsida verkar det vara en ganska stor variation av verk: från fotodokumentationer av verkstadsarbete till videoverk som mer begränsat handlar om själva konstlivet som arbetsliv. Men den röda tråden handlar om arbetslivets förändringar och allt osäkrare villkor: hur alltfler arbetare ingår i det som brukar kallas "prekariatet" och hur arbetarklassens villkor på så sätt närmar sig villkoren för frilansare i kulturyrken. Här finns till exempel Saskia Holmkvists (f 1971) videodokumentation av intervjuer med anställda (eller oklart anställda) på en tysk konsthall, Matei Bejenarus (Rumänien, f. 1963) svartvita fotografier från olika industrimiljöer, Maria Ruidos (Spanien, f. 1967) film om texilarbetarnas förändrade villkor i Barcelona, Claudia Ulisses (Portugal, f. 1967) film som visar hur kostymer verkar produceras helt utan inblandning av mänskliga händer, i en fabrik tömd på arbetare. Ett fokus på dokumentation och dokumentära medier alltså (foto, film), och med en ambition att blottlägga strukturer bortom det som syns. Kontrasterna mellan verken och skillnaderna i utgångspunkter hos konstnärerna kan väcka angelägna frågor om vad arbete och arbetare är idag.
Först kan det verka som om till exempel Matei Bejenarus fotografier (se nedan) inte säger så mycket om arbetet och villkoren: det är omsorgsfullt uttänkta och tekniskt perfekta bilder, resultatet av noggranna processer med storformatskamera, analog teknik och mörkrumsarbete, definitivt inga snapshots. Man kan tycka att det egentligen är ganska polerade och tillrättalagda arbetarbilder, besläktade med äldre tiders måleriteknik där slutresultatet kan befinna sig mycket långt från skiten, stressen och bullret som kanske kan fångas på plats i snabba skisser. Men Bejenarus bilder dokumenterar inte bara maskiner och människor utan också ett samarbete med folket på platsen, en dialog där konstnären har lärt känna dom han avbildar. Att närma sig en människa med respekt är också att ha respekt för hennes arbete och de procedurer och redskap som ingår i arbetet. I Bejenarus bilder är varje detalj viktig - verktygen, arbetskläderna, momenten i arbetet, kablarna, instrumentpanelerna... En människa är inte bara en kropp och ett ansikte utan också de miljöer och föremål som ger hennes liv aktivitet och mening - i ett porträtt kan dom miljöerna och föremålen vara lika viktiga som själva personen. Så är det i Bejenarus bilder. Med en term som konstvetare ibland använder skulle man kunna kalla dom "miljöporträtt". Dom är porträtt, med individen i centrum, även när personerna är avbildade på distans eller bortvända, som i bilden nedan. Det är en stor kontrast mellan dessa bilder och Ulisses film där människorna är helt frånvarande och där produktionen blivit helt abstrakt, förprogrammerad. Man kan också närma sig det hela från en mer privat synvinkel, som Jiri Skala (Tjeckinen, f. 1976) i ett verk som utgår från situationen när fabriken där båda hans föräldrar hade arbetat lades ner. Arbetarna erbjöds att köpa delar av maskinparken, Skalas föräldrar köpte svarven som modern arbetat vid i många år, och dom bad sonen att ta foton av den. Verket som helhet tydliggör hur starkt en människa kan identifiera sig med sina redskap, och hur den identifikationen kan bli ännu tydligare när varken människan eller maskinen längre är behövda.
Matei Bejenaru, ur en serie bilder från LKAB Kiruna, 2010
Rekommenderar Kalle Brolins artikel om projektet/utställningen i Stockholms Fria Tidning:
http://www.fria.nu/artikel/86310
Även LO-tidningen har skrivit:
http://lotidningen.se/2010/11/04/bilder-av-arbete/
Projektets hemsida med information om konstnärerna finns här:
http://www.xposeptember.se/
Från Åbos finländska horisont skulle Konstfred också vilja uppmärksamma en akademikerkollega med intressanta saker att säga om arbete: Mari Lindman, doktorand i filosofi vid Åbo Akademi. Lindman är en mycket kompetent kännare av arbetsteorier idag och historiskt sett. Hennes avhandling kommer bland annat att handla om hur arbete hos vissa filosofer och ideologer har kommit att ses som ett "nödvändigt ont", något som "i framtiden" kommer att ersättas av ett förverkligande av varje människas kreativa potential. Men idag ser vi hur just denna retorik om frihet och kreativitet används för att rättfärdiga otrygga anställningsförhållanden och flytande gränser mellan arbete och privatliv - "frihet" att arbeta ihjäl sig 24 timmar om dygnet. Lindman analyserar denna retorik mycket skarpt och kunnigt. En text av Lindman finns här:
https://www.abo.fi/student/media/6840/mari.pdf
Etiketter: arbetarkonst, arbetarmotiv, arbetsliv, Claudia Ulisses, Image at Work, Jean Hermansson, Maria Ruido, Matei Bejenaru, Saskia Holmqvist, XpoSeptember
lördag, april 10, 2010
På spaning efter arbetarkonsten 53
I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
(fortsatt från spaning nr 29 + spaningarna 20-22, 12-15 och 10. Alla från våren 2008. Klicka på länkarna "maj 2008", "april 2008" och "mars 2008" för uppdatering)
Länk till Johan Alhbäckssällskapets hemsida med fullständig lista över pristagarna:
Till listan över pristagarna
År 2003 gick priset till Ulla Grytt. Hon är textilkonstnär, född 1936. I intervjuer har hon sagt att hennes val av textilen som uttrycksmedel kanske har att göra med uppväxtmiljön. Hennes pappa var nämligen försäljare vid en textilindustri (linväveriet i Dalsjöfors nära Borås). Hon fick sin konstnärliga utbildning vid Konstfack i Stockholm under åren 1955-61. (Sista året föddes för övrigt hennes dotter, Kajsa Grytt, senare sångerska och profil inom punk/new wave.) Under tiden på Konstfack var hon också praktikant vid det berömda konstväveriet Märta Måås Fjetterström AB (grundat av textilkonstnären med samma namn) i Båstad.
Det verkar som om Ulla Grytt redan ganska tidigt fick in en fot i konstlivet i Stockholm. Under de första åren på 1960-talet verkar hon mest ha arbetat med applikationer (tygbitar fastsydda på ett underlag), ofta abstrakta och i starka färger. Ett sådant verk från den tiden har Konstfred hittat på Nätet där det bjöds ut via en auktionsfirma. Se bilden! Enligt firman är titeln Patchwork, tillkomståret 1964.
Länk till bildkällan: Auktionsfirman Metropol
I boken Svensk textilkonst av Edna Martin och Beate Sydhoff från 1979 finns ett foto av en stor applikation av Ulla Grytt som hon gjorde på uppdrag av Svenska Dagbladet när tidningen flyttade från de legendariska tidningskvarteren i Klara och ut till det nya huset i Marieberg. Detta var 1963. Formatet är hela 3 X 6 meter och stilen påminner ganska mycket om den nämnda Patchwork, men här går det att se vissa motiv i formerna. Om detta skriver Martin/Sydhoff att "Ulla Grytt har [...] skapat en dynamisk och rörlig bild av tidningsmiljön med sin Från Klara till Marieberg i Svenska Dagbladets entréhall. Där blir tygdelarna till pulserande former som antyder tryckpressar och tidningssidor och ger en monumental och ständigt levande skildring av vad som händer när en tidning kommer till."
Från kompositioner av detta slag verkar Grytt under 1960-talet ha rört sig mer och mer i riktning mot den socialt engagerade konsten, och i riktning mot dom framväxande nya vänsterrörelserna. Förutom med applikation började hon arbeta med textiltryck, tygskulptur och senare på 80-talet vävda gobelänger. Hon hörde också till dom konstnärer som engagerades i nya omfattande program för sysselsättning av konstnärer som startades av KC (Konstnärscentrum) med finansiering från AMS (arbetsmarknadsstyrelsen). Verksamheten hade fokus på utsmyckning av offentliga miljöer. Dessa program blev väldigt viktiga för mycket av den konst som vi kan kalla för "arbetarkonst i välfärdens Sverige". Här kunde konstnärer arbeta oberoende av det kommersiella gallerisystemet. Och dom kunde arbeta på ett sätt som direkt anknöt till människors vardag, eller som motsvarade vissa behov i vardagen. Det fanns också en bred acceptans i samhället för den här arbetsformen.
Även den annars ganska konservative och avvaktande konstkritikern Stig Johansson, trotjänare på Svenska Dagbladet, uppmärksammade programmen. Till exempel i en artikel från den 19 juni 1973. Här skriver Johansson bland annat att han sett ”Gunnel Oldenmark och Ulla Grytt sy på ofantliga mjukdjur i plast, sällsamma, okonventionella varelser, avsedda för psykiskt handikappade barn”. Oldenmark och Grytt skapade många sådana djur för Stockholms läns landsting. Se bilden, hämtad ur Johanssons artikel.
Till vänster syns Ulla Grytt, till höger Gunnel Oldenmark. Inom parentes kan man nämna att Oldenmark senare flyttade till Härnösand där hon under 2000-talet har anlitats som konstnärlig rådgivare av Landstinget i Västernorrland. På så sätt kom hon och Ulla Grytt åter igen att samarbeta kring konst i vårdmiljöer (se nedan).
År 1972 uppmärksammades Ulla Grytt i medierna eftersom hon hamnat i en konflikt med Landstinget. Det handlade om en stor applikation (3 x 1,5 meter) som hon fått göra för cafeterian på psykiatriska kliniken, Danderyds sjukhus.I överenskommelsen ingick att bilden skulle handla om aktuella ämnen som miljöförstöringen, centraliseringen av samhället, förhållandet mellan land och stad, med mera. Men när verket kom på plats visade det sig att Grytt hade tagit med några dollartecken och satt in en liten man med ett plakat där det stod "Nej till EEC" (European Economic Community, europeiska ekonomiska gemenskapen, detta var innan "unionen").
Okyldigt, kan man tycka, men landstingets så kallade "intrimmningsgrupp" som skulle övervaka utmyckandet av lokalerna kallade Grytt till ett regelrätt förhör där hon uppmanades att arbeta om applikationen eftersom man inte ville ha politik på sjukhuset. En annan sak som gruppen lär ha påpekat för Grytt var att det kunde vara direkt farligt för personalen om bilder som denna fanns att se i en lokal där psykiskt sjuka vistades: patienterna kunde bli upprörda, man kunde aldrig veta vad de kunde ta sig till. Men ordföranden för sjukhusets konstnämnd ställde sig delvis på Grytts sida. Och efter att Grytt sagt att hon nu tänkte vända sig till KRO för att få stöd, så drog "intrimmningsgruppen" plötsligt tillbaka sitt krav. Bilden fick vara kvar, åtminstone tillfälligt.
Torsten Bergmark, konstkritiker i Dagens Nyheter med radikala sympatier, lyfte fram fallet i en artikel från den 26 november 1972 med rubriken "Hoppa över makthavarna!". Rubrikens uppmaning kommer från ett uttalande av Ulla Grytt: "Vi måste hitta på ett sätt att hoppa över dom som makten haver". Och Grytt säger vidare i Bergmarks artikel: "Skall man kunna leva på att göra bilder åt samhället, får man tydligen göra bilder som passar dom som låter sitt ljus lysa över en." Bergmark själv förtydligar vad det var som stod på spel: å ena sidan hade konstnärer varit hänvisade till det kommersiella gallerisystemet eller förmögna mecenater för sin försörjning, å andra sidan hade det nu växt fram en möjlighet att faktiskt bli konstarbetare i samhällets tjänst. Men samhället, representerat av sina makthavare, vill inte nödvändigtvis ha någon radikal konst. Bergmark skriver: "jag [blir] alltmer övertygad om nödvändigheten av att skapa ett 'tredje alternativ', en möjlighet att 'hoppa över' makthavarna, när villkoren för deras arbetsgivning blir oacceptabla för konstnärerna. Det är kanske också det enda sättet att nå fram till de rätta mottagarna. Men för detta fordras solidaritet, inte bara konstnärerna emellan utan också med dem man vill arbeta för, andra som också är arbetare".
Ulla Grytts utveckling som konstnär eller "konstarbetare" är intressant om man vill belysa vad som hände med 1970-talets ambitioner att skapa en offentlig konst för folket och mottagarna, inte för makthavarna. Även under 1980- och 90-talen anlitades hon för offentliga utsmyckningar, men hon övergav i stor utsträckning dom politiska motiven. Istället blev hennes bilder åter igen mer dekorativa på ett sätt som kan påminna om en tidig bild som Patchwork men i en stil som är mer föreställande än abstrakt. Motiven är ofta blommor, särskilt vallmoblommor. Hon övergick till bildvävning i gobelängteknik, och blev en av Sveriges skickligaste bildvävare. Hennes förmåga att få fram skimrande eftekter i bilderna av blommor har prisats. Samtidigt kan man se denna produktion som en reträtt: ett tyst accepterande av "samhällets" krav på en offentlig konst som är dekorativ, okontroversiell och politiskt neutral. En "konst för alla" i den meningen att det är en konst som kan accepteras av alla ("konst för alla" är inte riktigt detsamma som "konst för folket"). Men i vissa bildvävar från senare år har hon återvänt till mer politiska teman. Det är ingen tillfällighet att detta har skett i samband med att hon har engagerats i utställningar och kulturprojekt i arbetarrörelsens regi, t.ex. vandringsutställningen "Arbetets kvinnor" (1998). Dessa utställningar och projekt har kunnat öppna den tredje väg som Bergmark skriver om, eftersom dom är fristående både från det kommersiella konstlivet och från det officiella samhället.
År 1975 spelade dom politiska motiven fortfarande en viktig roll i Ulla Grytts produktion. Som textilkonstnär och textilformgivare var hon också engagerad i Textilgruppen i Stockholm, ett arbetskollektiv som man inte får förväxla med dom olika företag som idag marknadsför sig under namnet Textilgruppen. Här arbetade hon bland annat med Eva Rodenius, och dessa två har också senare framträtt tillsammans i olika sammanhang. Samtidigt visade hon sina bilder i separatutställningar runtom i landet. Göteborgspostens kritiker Tord Baeckström skrev följande om hennes utställning på Rehnströmska galleriet i Göteborg vintern 1975:
"Det Ulla Grytt visar är förlagor till tygtryck i mycket stora format, tänkta som utsmyckningar i fabrikshallar och verkstäder. Som bakgrundstema återkommer i flera av dessa bilder en grafisk framställning av jublande kinesiska arbetarmassor. Ett annat tema är en våg som stiger och sjunker i rytmisk upprepning, bärande figurer, hopkomponerade med revolutionära paroller. Det som jag fann intressant var en serie små skisser till större arbeten: de hade en friskhet i färgen och en glad öppenhet i bildideerna som man gärna ville tänka sig förverkligade i det stora formatet." (Göteborgsposten 21 februari 1975)
Baeckströms omdöme är ganska typiskt för hur äldre kritiker verksamma i borgerlig press såg på bilder av detta slag. De var skolade i en estetik som betonade form och färg, en opolitisk estetik som ändå var politisk (för den passade i en konservativ världsbild). Man förstår att Baeckström uppskattar dom små skisserna bara för att dom har "friskhet i färgen", men vad han egentligen tycker om dom "jublande kinesiska arbetarmassorna" säger han inte rakt ut. Det får man läsa mellan raderna. Och mellan raderna tycker nog Baeckström att det politiska temat är en oviktig modefluga som konstnären bör lämna så att hon kan koncentrera sig på "fiskheten i färgen" och annat som har med form och färg att göra. Vilket ju var precis vad Grytt senare också gjorde.
Men Baeckström nämner också en detalj som det kunde vara intressant att forska vidare om: han skriver att ett tema i utställningen är "en våg som stiger och sjunker i rytmisk upprepning". Kanske hade detta en politisk innebörd: den politiska förändringen som liknas vid en mäktig våg. I så fall skulle man kunna se det som att Grytt spinner vidare på samma tema långt senare i verk som aldrig verkar ha tolkats politiskt. Nämligen en lång serie av vävar från 90-talet där motivet är vågbrytare. Motivet är inspirerat av en resa till Svarta Havets kust i Bulgarien, där Grytt fascinerades av vågbrytarna.
En vågbrytare av Ulla Grytt. Bildkälla: tidskriften Zenit 2007.
I en intervju av Agneta Nordanankar i Dagens Nyheter 15 mars 1996 säger Grytt apropå detta motiv att "Mina vävar har blivit allvarligare och tyngre, inte så dekorativa som de var förr". Samtidigt hade hon en utställning på Konstnärshuset i Stockholm som recenserades av Åke Livstedt i Svenska Dagbladet. Livstedt skriver bland annat om vågbrytarna att
"På bild ter de sig som människokroppar, nakna, utlämnade. Man överfalls stundom av blyghet inför närheten och intimiteten. Ändå står de med en fasthet och integritet som raukarna på Gotland." (Svenska Dagbladet 4 april 1996)
Själv har Grytt beskrivit vågbrytarna som "kvinnliga former" i en intervju i kulturtidskriften Zenit (2007, se nedan). Det hindrar inte att man också kan tolka in andra innebörder i dem. Vågbrytarna är vad de är: gigantiska block av betong som hindrar havsvågorna från att ödelägga hamnar och hus. Med tiden slipas de av naturens krafter och närmar sig stenens eller kroppens former. Dom blir mer mänskliga, "kvinnliga", enligt Grytt själv. Men kanske finns det också andra faktorer som gör dom intressanta för henne. Faktorer som hon inte ens själv behöver vara medveten om. Skulle dom inte också kunna vara symboler för trögheten i samhället, motståndet mot förändring? En tröghet som konstnären verkar ha en hel del erfarenhet av.
(Bildkälla: Johan Ahlbäckstiftelsen, affisch för utställningen "Arbetets bilder" på Gamla meken i Smedjebacken, se spaning nr 32)
Den här bilden av kvinnor (väldigt tydligt kvinnor!) som baxar ett gigantiskt bröd mot ett okänt mål ingår i en större svit av vävar som Grytt utförde från omkring år 2000 och framåt. Det är en politisk bild, men den anknyter inte till några bestämda politiska frågor eller till någon viss situation. Istället har konstnären byggt upp en scen som skulle kunna vara hämtad ur en dröm: bakgrunden består bara av himmel och havsyta, vi vet inte var den sluttande "brädan" med brödet börjar eller slutar, figurerna är inga individer utan bara allmänna symboler för "kvinnor" i allmänhet. Den anonyma bakgrunden med havet och himlen återkommer i dom andra vävarna i sviten. Motiven i förgrunden varierar, men genomgående rör det sig om människor (män och/eller kvinnor) som på olika sätt svävar. Dom har ingen markkontakt, men dom har varandra. Dom kämpar tillsammans (som i bilden av brödet) eller njuter av att kunna flyga. Dom symboliserar mänskliga villkor, men på ett mångtydigt sätt. Ändå verkar sviten också ha koppling till en mer konkret situation, nämligen Ulla Grytts möte med diskerskan Maija Timonen i samband med projektet "Arbetets kvinnor", organiserat av LO-förbunden. Som diskerska på en av Silja Lines Finlandsfärjor tillhör Maija förbundet SEKO. Grytt var en av dom 18 konstnärer som engagerades för att spegla villkoren för medlemmarna i ett särskilt förbund: hon valde SEKO. När hon mötte Maija Timonen fäste hon sig särskilt vid att det fanns något på Maijas arbetsplats som gjorde det lättare att stå ut med det monotona arbetet: ett fönster. Långt ifrån alla med liknande yrken på båtar har ett fönster att se ut igenom. Den färdiga väven beskrivs så här av en journalist i SEKO-magasinet:
"Maija finns inte med i bilden utan det är hennes drömmar man ser. Konstverket visar vad hon ser när hon drömmer sig bort vid sitt fönster i den slamriga grovdisken på Finlandsbåten.
- Jag älskar kastruller, kockar och tango, säger Maija med ett stort skratt.
Hon kommer från Pielisjärvi i östra Finland och det är dit hennes tankar ofta går när hon står i grovdisken på Finlandsbåten. Konstverket visar ett öppet hav med några guppande kastruller, ett par diskhandskar som flyger sin kos mot Pielisjärvi, Maijas hemby vid sjön Pielinen, där hennes gamla mamma fortfarande bor. Kvar blir de stora kastrullerna som ska diskas och Maijas fönster."
Hela artikeln finns här:
Ur SEKO-magasinet, maj 1998
Ulla Grytt valde alltså att inte visa personen själv i bilden, utan bara det som personen ser genom fönstret när hon drömmer sig bort. Det är inte en bild av hennes yttre utan av hennes inre. Det är också intressant att Maija själv hade färgat dom tygtrasor som Grytt använde i väven.
I ett sammanhang där dom flesta nog hade väntat sig en realistisk bild av ett mer traditionellt slag valde Ulla Grytt här att lösa uppgiften på sitt eget sätt. Men bilden av dom två anonyma nakna figurerna med brödet visar att hon i det här skedet av sitt konstnärskap också kan låta sina drömmar förmedla ett mer tydligt politiskt budskap.
År 2005 hade Ulla Grytt en stor utställning tillsammans med Eva Rodenius på Röhsska museet i Göteborg. Grytt visade i första hand verk från 90-talet. Göteborgspostens kritiker Love Jönsson, känd som specialist på design och konsthantverk, recenserade. Han gav en bra sammanfattning av Grytts motiv och teknik och förklarade varför han särskilt hade fäst sig vid ett visst verk:
"Ulla Grytts bildvävar är ljusa och poetiska, oftast vävda i en lös varp av yllegarn och med inslag av tunn sidenorganza som färgats i olika pastelltoner. Det skira, eteriska draget i textiliernas struktur understryks av att många av vävarna har hängts fritt i rummet. Motiven pendlar mellan nyansrika form- och linjespel och mer handfasta avbildningar av arkitektoniska fragment. I Människor, utställningens yngsta och kanske mest komplexa verk, singlar människor genom luften mot ett hav som syns i bildens nederdel. Några av dem håller varandras händer. Både motivet och den lätta färgskalan leder tankarna till Chagall, men bilden tycks också ta utgångspunkt i fotografierna av kontorsarbetare som kastar sig ut från World Trade Centers brinnande tvillingtorn. Medan merparten av konstnärens övriga bilder på utställningen har en tendens att stryka medhårs, öppnas här en glipa mot något mer oroande." (Göteborgsposten 19 februari 2005)
Love Jönssons association till World Trade Center ska man kanske inte ta så allvarligt, men han observerar i sin recension hur det politiska har kommit tillbaka i Grytts konst, i form av en "oroande" mångtydighet.
Kan man då se detta som arbetarkonst? Kan man över huvud taget kalla Grytt en arbetarkonstnär? Kanske, men då kan vi inte ha någon alltför snäv definition av begreppet arbetarkonst. Det verkar vara en ganska liten del av Grytts totala produktion av bilder som verkligen är om arbetare i den meningen att dom visar arbetarklassens konkreta villkor eller någon faktisk politisk kamp. Däremot har hon ofta arbetat för arbetare eller för en publik som inte bara består av dom som regelbundet går på museer och gallerier. Kanske mest konkret i väven som hon gjorde för Maija på Finlandsfärjan och med Maijas direkta medverkan. Men också i form av många offentliga utsmyckningar på sjukhus och i arbetarrörelsens samlingslokaler. Om vi skall försöka få en mer öppen syn på arbetarkonst finns det också något viktigt som en konstnär som Grytt kan lära oss: att bilder av arbetarklassen inte bara behöver handla om yttre och objektiva ting som arbetsmiljö och kollektiv organisation. Dom kan också vara tolkningar av en enskild persons tankevärld: hennes drömmar och förhoppningar. Bilden behöver inte påminna det minsta om dom realistiska kampskildringar som vi är vana vid att förknippa med begreppet arbetarkonst. På samma sätt är det idag inte många arbetare i Väst som motsvarar dom bilder som t.ex. Albin Amelin målade av arbetare.
Samtidigt går det inte heller att bortse ifrån att Grytt är en konstnär som valde ett mer estetiskt, neutralt sätt att uttrycka sig när samhällsklimatet på 80-talet gjorde att arbetarmotiv och politiska motiv inte längre var gångbara. Det gäller för övrigt flera av dom konstnärer som fått Johan Ahlbäcks pris (se tidigare spaningar).
I samband med en utställning på Textilia Galleri i Långedrag (Göteborg) år 2007 publicerades också en längre artikel om Grytt i kulturtidskriften Zenit. En tidskrift som för övrigt betytt mycket för att belysa konstnärskap som av olika anledningar inte passar in i gängse "trender" på kultursidorna och de stora konstmuseerna. Se:
Artikel om Ulla Grytt i Zenit
Här är några av dom ställen där man kan se utsmyckningar av Ulla Grytt: Danshögskolan i Stockholm (den textila ridån "Uppvindar"), Kvinnoklinikens väntrum på sjukhuset i Gävle, patienthotellet i Sundsvall, Folkets hus i Nässjö (textil ridå tillsammans med Eva Rodenius), Folkets hus i Huskvarna (textil ridå tillsammans med Eva Rodenius).
/
Uppdatering om frågeställningar och syften med den här bloggen.
Konstfred skrev i spaning nr 9 (mars 2008) om presenationerna av Johan Ahlbäckpristagarna:
Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.
Följande sex pristagare återstår nu 2010 att berätta om:
2004 Jean Hermanson, Malmö
2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg
2006 Maria Söderberg, Stockholm
2007 Jan Annerborn, Sandviken
2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika
2009 Robert Nyberg, Stockholm
Konstfred skrev i sin "filosofiska" spaning nr 52 (maj 2009) om "Ytterligare teman som bör följas upp framöver":
Arbetarkonsten och den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)
Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier). [kommentar 2010: jfr Robert Nyberg]
Yngre konstnärer som idag arbetar politiskt och/eller närmar sig arbetarkonsten. Se den aktuelle Victor Marx som fick avbryta sin utbildning vid Konsthögskolan efter en konflikt om ett projekt för hemlösa.
Konstfred påpekade i spaning nr 46 (november 2008) angående kulturkonservatismen i tidskriften Axess:
Den position Konstfred talar om, en annan position än den kulturkonservativa och en annan än vad man kan kalla "medelklassvänsterns" (särskilt på DN), är ännu inte artikulerad. Tills vidare är det viktigt att till varje pris undvika sammanblandning med kulturkonservatismen (något liknande antyds av LOKE, som nu läggs in bland bloggens länkar). Och det är Konstfreds förhoppning att texterna på den här bloggen kan bidra till att artikulera den alternativa positionen. Något som bör prioriteras är en närmare granskning av den socialistiska realismen, dess historia, och hur det kan komma sig att den blandas ihop med den 1800-talsakademism som Therese Bohman och Axcess nu har fört upp på agandan.
[kommentar 2010: detta anknyter också till pågående mer akademiska granskning av "den socialistiska realismens semiotik" som presenterades på NORDIK i Finland i höstas]
Länkning pågår till "intressant.se"
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarkonst, ulla grytt, textilkonst, eva rodenius, gunnel oldenmark, landsting, LO, Folkets Hus, Torsten Bergmark, Tord Baeckström, Love Jönsson
(fortsatt från spaning nr 29 + spaningarna 20-22, 12-15 och 10. Alla från våren 2008. Klicka på länkarna "maj 2008", "april 2008" och "mars 2008" för uppdatering)
Länk till Johan Alhbäckssällskapets hemsida med fullständig lista över pristagarna:
Till listan över pristagarna
År 2003 gick priset till Ulla Grytt. Hon är textilkonstnär, född 1936. I intervjuer har hon sagt att hennes val av textilen som uttrycksmedel kanske har att göra med uppväxtmiljön. Hennes pappa var nämligen försäljare vid en textilindustri (linväveriet i Dalsjöfors nära Borås). Hon fick sin konstnärliga utbildning vid Konstfack i Stockholm under åren 1955-61. (Sista året föddes för övrigt hennes dotter, Kajsa Grytt, senare sångerska och profil inom punk/new wave.) Under tiden på Konstfack var hon också praktikant vid det berömda konstväveriet Märta Måås Fjetterström AB (grundat av textilkonstnären med samma namn) i Båstad.
Det verkar som om Ulla Grytt redan ganska tidigt fick in en fot i konstlivet i Stockholm. Under de första åren på 1960-talet verkar hon mest ha arbetat med applikationer (tygbitar fastsydda på ett underlag), ofta abstrakta och i starka färger. Ett sådant verk från den tiden har Konstfred hittat på Nätet där det bjöds ut via en auktionsfirma. Se bilden! Enligt firman är titeln Patchwork, tillkomståret 1964.
Länk till bildkällan: Auktionsfirman Metropol
I boken Svensk textilkonst av Edna Martin och Beate Sydhoff från 1979 finns ett foto av en stor applikation av Ulla Grytt som hon gjorde på uppdrag av Svenska Dagbladet när tidningen flyttade från de legendariska tidningskvarteren i Klara och ut till det nya huset i Marieberg. Detta var 1963. Formatet är hela 3 X 6 meter och stilen påminner ganska mycket om den nämnda Patchwork, men här går det att se vissa motiv i formerna. Om detta skriver Martin/Sydhoff att "Ulla Grytt har [...] skapat en dynamisk och rörlig bild av tidningsmiljön med sin Från Klara till Marieberg i Svenska Dagbladets entréhall. Där blir tygdelarna till pulserande former som antyder tryckpressar och tidningssidor och ger en monumental och ständigt levande skildring av vad som händer när en tidning kommer till."
Från kompositioner av detta slag verkar Grytt under 1960-talet ha rört sig mer och mer i riktning mot den socialt engagerade konsten, och i riktning mot dom framväxande nya vänsterrörelserna. Förutom med applikation började hon arbeta med textiltryck, tygskulptur och senare på 80-talet vävda gobelänger. Hon hörde också till dom konstnärer som engagerades i nya omfattande program för sysselsättning av konstnärer som startades av KC (Konstnärscentrum) med finansiering från AMS (arbetsmarknadsstyrelsen). Verksamheten hade fokus på utsmyckning av offentliga miljöer. Dessa program blev väldigt viktiga för mycket av den konst som vi kan kalla för "arbetarkonst i välfärdens Sverige". Här kunde konstnärer arbeta oberoende av det kommersiella gallerisystemet. Och dom kunde arbeta på ett sätt som direkt anknöt till människors vardag, eller som motsvarade vissa behov i vardagen. Det fanns också en bred acceptans i samhället för den här arbetsformen.
Även den annars ganska konservative och avvaktande konstkritikern Stig Johansson, trotjänare på Svenska Dagbladet, uppmärksammade programmen. Till exempel i en artikel från den 19 juni 1973. Här skriver Johansson bland annat att han sett ”Gunnel Oldenmark och Ulla Grytt sy på ofantliga mjukdjur i plast, sällsamma, okonventionella varelser, avsedda för psykiskt handikappade barn”. Oldenmark och Grytt skapade många sådana djur för Stockholms läns landsting. Se bilden, hämtad ur Johanssons artikel.
Till vänster syns Ulla Grytt, till höger Gunnel Oldenmark. Inom parentes kan man nämna att Oldenmark senare flyttade till Härnösand där hon under 2000-talet har anlitats som konstnärlig rådgivare av Landstinget i Västernorrland. På så sätt kom hon och Ulla Grytt åter igen att samarbeta kring konst i vårdmiljöer (se nedan).
År 1972 uppmärksammades Ulla Grytt i medierna eftersom hon hamnat i en konflikt med Landstinget. Det handlade om en stor applikation (3 x 1,5 meter) som hon fått göra för cafeterian på psykiatriska kliniken, Danderyds sjukhus.I överenskommelsen ingick att bilden skulle handla om aktuella ämnen som miljöförstöringen, centraliseringen av samhället, förhållandet mellan land och stad, med mera. Men när verket kom på plats visade det sig att Grytt hade tagit med några dollartecken och satt in en liten man med ett plakat där det stod "Nej till EEC" (European Economic Community, europeiska ekonomiska gemenskapen, detta var innan "unionen").
Okyldigt, kan man tycka, men landstingets så kallade "intrimmningsgrupp" som skulle övervaka utmyckandet av lokalerna kallade Grytt till ett regelrätt förhör där hon uppmanades att arbeta om applikationen eftersom man inte ville ha politik på sjukhuset. En annan sak som gruppen lär ha påpekat för Grytt var att det kunde vara direkt farligt för personalen om bilder som denna fanns att se i en lokal där psykiskt sjuka vistades: patienterna kunde bli upprörda, man kunde aldrig veta vad de kunde ta sig till. Men ordföranden för sjukhusets konstnämnd ställde sig delvis på Grytts sida. Och efter att Grytt sagt att hon nu tänkte vända sig till KRO för att få stöd, så drog "intrimmningsgruppen" plötsligt tillbaka sitt krav. Bilden fick vara kvar, åtminstone tillfälligt.
Torsten Bergmark, konstkritiker i Dagens Nyheter med radikala sympatier, lyfte fram fallet i en artikel från den 26 november 1972 med rubriken "Hoppa över makthavarna!". Rubrikens uppmaning kommer från ett uttalande av Ulla Grytt: "Vi måste hitta på ett sätt att hoppa över dom som makten haver". Och Grytt säger vidare i Bergmarks artikel: "Skall man kunna leva på att göra bilder åt samhället, får man tydligen göra bilder som passar dom som låter sitt ljus lysa över en." Bergmark själv förtydligar vad det var som stod på spel: å ena sidan hade konstnärer varit hänvisade till det kommersiella gallerisystemet eller förmögna mecenater för sin försörjning, å andra sidan hade det nu växt fram en möjlighet att faktiskt bli konstarbetare i samhällets tjänst. Men samhället, representerat av sina makthavare, vill inte nödvändigtvis ha någon radikal konst. Bergmark skriver: "jag [blir] alltmer övertygad om nödvändigheten av att skapa ett 'tredje alternativ', en möjlighet att 'hoppa över' makthavarna, när villkoren för deras arbetsgivning blir oacceptabla för konstnärerna. Det är kanske också det enda sättet att nå fram till de rätta mottagarna. Men för detta fordras solidaritet, inte bara konstnärerna emellan utan också med dem man vill arbeta för, andra som också är arbetare".
Ulla Grytts utveckling som konstnär eller "konstarbetare" är intressant om man vill belysa vad som hände med 1970-talets ambitioner att skapa en offentlig konst för folket och mottagarna, inte för makthavarna. Även under 1980- och 90-talen anlitades hon för offentliga utsmyckningar, men hon övergav i stor utsträckning dom politiska motiven. Istället blev hennes bilder åter igen mer dekorativa på ett sätt som kan påminna om en tidig bild som Patchwork men i en stil som är mer föreställande än abstrakt. Motiven är ofta blommor, särskilt vallmoblommor. Hon övergick till bildvävning i gobelängteknik, och blev en av Sveriges skickligaste bildvävare. Hennes förmåga att få fram skimrande eftekter i bilderna av blommor har prisats. Samtidigt kan man se denna produktion som en reträtt: ett tyst accepterande av "samhällets" krav på en offentlig konst som är dekorativ, okontroversiell och politiskt neutral. En "konst för alla" i den meningen att det är en konst som kan accepteras av alla ("konst för alla" är inte riktigt detsamma som "konst för folket"). Men i vissa bildvävar från senare år har hon återvänt till mer politiska teman. Det är ingen tillfällighet att detta har skett i samband med att hon har engagerats i utställningar och kulturprojekt i arbetarrörelsens regi, t.ex. vandringsutställningen "Arbetets kvinnor" (1998). Dessa utställningar och projekt har kunnat öppna den tredje väg som Bergmark skriver om, eftersom dom är fristående både från det kommersiella konstlivet och från det officiella samhället.
År 1975 spelade dom politiska motiven fortfarande en viktig roll i Ulla Grytts produktion. Som textilkonstnär och textilformgivare var hon också engagerad i Textilgruppen i Stockholm, ett arbetskollektiv som man inte får förväxla med dom olika företag som idag marknadsför sig under namnet Textilgruppen. Här arbetade hon bland annat med Eva Rodenius, och dessa två har också senare framträtt tillsammans i olika sammanhang. Samtidigt visade hon sina bilder i separatutställningar runtom i landet. Göteborgspostens kritiker Tord Baeckström skrev följande om hennes utställning på Rehnströmska galleriet i Göteborg vintern 1975:
"Det Ulla Grytt visar är förlagor till tygtryck i mycket stora format, tänkta som utsmyckningar i fabrikshallar och verkstäder. Som bakgrundstema återkommer i flera av dessa bilder en grafisk framställning av jublande kinesiska arbetarmassor. Ett annat tema är en våg som stiger och sjunker i rytmisk upprepning, bärande figurer, hopkomponerade med revolutionära paroller. Det som jag fann intressant var en serie små skisser till större arbeten: de hade en friskhet i färgen och en glad öppenhet i bildideerna som man gärna ville tänka sig förverkligade i det stora formatet." (Göteborgsposten 21 februari 1975)
Baeckströms omdöme är ganska typiskt för hur äldre kritiker verksamma i borgerlig press såg på bilder av detta slag. De var skolade i en estetik som betonade form och färg, en opolitisk estetik som ändå var politisk (för den passade i en konservativ världsbild). Man förstår att Baeckström uppskattar dom små skisserna bara för att dom har "friskhet i färgen", men vad han egentligen tycker om dom "jublande kinesiska arbetarmassorna" säger han inte rakt ut. Det får man läsa mellan raderna. Och mellan raderna tycker nog Baeckström att det politiska temat är en oviktig modefluga som konstnären bör lämna så att hon kan koncentrera sig på "fiskheten i färgen" och annat som har med form och färg att göra. Vilket ju var precis vad Grytt senare också gjorde.
Men Baeckström nämner också en detalj som det kunde vara intressant att forska vidare om: han skriver att ett tema i utställningen är "en våg som stiger och sjunker i rytmisk upprepning". Kanske hade detta en politisk innebörd: den politiska förändringen som liknas vid en mäktig våg. I så fall skulle man kunna se det som att Grytt spinner vidare på samma tema långt senare i verk som aldrig verkar ha tolkats politiskt. Nämligen en lång serie av vävar från 90-talet där motivet är vågbrytare. Motivet är inspirerat av en resa till Svarta Havets kust i Bulgarien, där Grytt fascinerades av vågbrytarna.
En vågbrytare av Ulla Grytt. Bildkälla: tidskriften Zenit 2007.
I en intervju av Agneta Nordanankar i Dagens Nyheter 15 mars 1996 säger Grytt apropå detta motiv att "Mina vävar har blivit allvarligare och tyngre, inte så dekorativa som de var förr". Samtidigt hade hon en utställning på Konstnärshuset i Stockholm som recenserades av Åke Livstedt i Svenska Dagbladet. Livstedt skriver bland annat om vågbrytarna att
"På bild ter de sig som människokroppar, nakna, utlämnade. Man överfalls stundom av blyghet inför närheten och intimiteten. Ändå står de med en fasthet och integritet som raukarna på Gotland." (Svenska Dagbladet 4 april 1996)
Själv har Grytt beskrivit vågbrytarna som "kvinnliga former" i en intervju i kulturtidskriften Zenit (2007, se nedan). Det hindrar inte att man också kan tolka in andra innebörder i dem. Vågbrytarna är vad de är: gigantiska block av betong som hindrar havsvågorna från att ödelägga hamnar och hus. Med tiden slipas de av naturens krafter och närmar sig stenens eller kroppens former. Dom blir mer mänskliga, "kvinnliga", enligt Grytt själv. Men kanske finns det också andra faktorer som gör dom intressanta för henne. Faktorer som hon inte ens själv behöver vara medveten om. Skulle dom inte också kunna vara symboler för trögheten i samhället, motståndet mot förändring? En tröghet som konstnären verkar ha en hel del erfarenhet av.
(Bildkälla: Johan Ahlbäckstiftelsen, affisch för utställningen "Arbetets bilder" på Gamla meken i Smedjebacken, se spaning nr 32)
Den här bilden av kvinnor (väldigt tydligt kvinnor!) som baxar ett gigantiskt bröd mot ett okänt mål ingår i en större svit av vävar som Grytt utförde från omkring år 2000 och framåt. Det är en politisk bild, men den anknyter inte till några bestämda politiska frågor eller till någon viss situation. Istället har konstnären byggt upp en scen som skulle kunna vara hämtad ur en dröm: bakgrunden består bara av himmel och havsyta, vi vet inte var den sluttande "brädan" med brödet börjar eller slutar, figurerna är inga individer utan bara allmänna symboler för "kvinnor" i allmänhet. Den anonyma bakgrunden med havet och himlen återkommer i dom andra vävarna i sviten. Motiven i förgrunden varierar, men genomgående rör det sig om människor (män och/eller kvinnor) som på olika sätt svävar. Dom har ingen markkontakt, men dom har varandra. Dom kämpar tillsammans (som i bilden av brödet) eller njuter av att kunna flyga. Dom symboliserar mänskliga villkor, men på ett mångtydigt sätt. Ändå verkar sviten också ha koppling till en mer konkret situation, nämligen Ulla Grytts möte med diskerskan Maija Timonen i samband med projektet "Arbetets kvinnor", organiserat av LO-förbunden. Som diskerska på en av Silja Lines Finlandsfärjor tillhör Maija förbundet SEKO. Grytt var en av dom 18 konstnärer som engagerades för att spegla villkoren för medlemmarna i ett särskilt förbund: hon valde SEKO. När hon mötte Maija Timonen fäste hon sig särskilt vid att det fanns något på Maijas arbetsplats som gjorde det lättare att stå ut med det monotona arbetet: ett fönster. Långt ifrån alla med liknande yrken på båtar har ett fönster att se ut igenom. Den färdiga väven beskrivs så här av en journalist i SEKO-magasinet:
"Maija finns inte med i bilden utan det är hennes drömmar man ser. Konstverket visar vad hon ser när hon drömmer sig bort vid sitt fönster i den slamriga grovdisken på Finlandsbåten.
- Jag älskar kastruller, kockar och tango, säger Maija med ett stort skratt.
Hon kommer från Pielisjärvi i östra Finland och det är dit hennes tankar ofta går när hon står i grovdisken på Finlandsbåten. Konstverket visar ett öppet hav med några guppande kastruller, ett par diskhandskar som flyger sin kos mot Pielisjärvi, Maijas hemby vid sjön Pielinen, där hennes gamla mamma fortfarande bor. Kvar blir de stora kastrullerna som ska diskas och Maijas fönster."
Hela artikeln finns här:
Ur SEKO-magasinet, maj 1998
Ulla Grytt valde alltså att inte visa personen själv i bilden, utan bara det som personen ser genom fönstret när hon drömmer sig bort. Det är inte en bild av hennes yttre utan av hennes inre. Det är också intressant att Maija själv hade färgat dom tygtrasor som Grytt använde i väven.
I ett sammanhang där dom flesta nog hade väntat sig en realistisk bild av ett mer traditionellt slag valde Ulla Grytt här att lösa uppgiften på sitt eget sätt. Men bilden av dom två anonyma nakna figurerna med brödet visar att hon i det här skedet av sitt konstnärskap också kan låta sina drömmar förmedla ett mer tydligt politiskt budskap.
År 2005 hade Ulla Grytt en stor utställning tillsammans med Eva Rodenius på Röhsska museet i Göteborg. Grytt visade i första hand verk från 90-talet. Göteborgspostens kritiker Love Jönsson, känd som specialist på design och konsthantverk, recenserade. Han gav en bra sammanfattning av Grytts motiv och teknik och förklarade varför han särskilt hade fäst sig vid ett visst verk:
"Ulla Grytts bildvävar är ljusa och poetiska, oftast vävda i en lös varp av yllegarn och med inslag av tunn sidenorganza som färgats i olika pastelltoner. Det skira, eteriska draget i textiliernas struktur understryks av att många av vävarna har hängts fritt i rummet. Motiven pendlar mellan nyansrika form- och linjespel och mer handfasta avbildningar av arkitektoniska fragment. I Människor, utställningens yngsta och kanske mest komplexa verk, singlar människor genom luften mot ett hav som syns i bildens nederdel. Några av dem håller varandras händer. Både motivet och den lätta färgskalan leder tankarna till Chagall, men bilden tycks också ta utgångspunkt i fotografierna av kontorsarbetare som kastar sig ut från World Trade Centers brinnande tvillingtorn. Medan merparten av konstnärens övriga bilder på utställningen har en tendens att stryka medhårs, öppnas här en glipa mot något mer oroande." (Göteborgsposten 19 februari 2005)
Love Jönssons association till World Trade Center ska man kanske inte ta så allvarligt, men han observerar i sin recension hur det politiska har kommit tillbaka i Grytts konst, i form av en "oroande" mångtydighet.
Kan man då se detta som arbetarkonst? Kan man över huvud taget kalla Grytt en arbetarkonstnär? Kanske, men då kan vi inte ha någon alltför snäv definition av begreppet arbetarkonst. Det verkar vara en ganska liten del av Grytts totala produktion av bilder som verkligen är om arbetare i den meningen att dom visar arbetarklassens konkreta villkor eller någon faktisk politisk kamp. Däremot har hon ofta arbetat för arbetare eller för en publik som inte bara består av dom som regelbundet går på museer och gallerier. Kanske mest konkret i väven som hon gjorde för Maija på Finlandsfärjan och med Maijas direkta medverkan. Men också i form av många offentliga utsmyckningar på sjukhus och i arbetarrörelsens samlingslokaler. Om vi skall försöka få en mer öppen syn på arbetarkonst finns det också något viktigt som en konstnär som Grytt kan lära oss: att bilder av arbetarklassen inte bara behöver handla om yttre och objektiva ting som arbetsmiljö och kollektiv organisation. Dom kan också vara tolkningar av en enskild persons tankevärld: hennes drömmar och förhoppningar. Bilden behöver inte påminna det minsta om dom realistiska kampskildringar som vi är vana vid att förknippa med begreppet arbetarkonst. På samma sätt är det idag inte många arbetare i Väst som motsvarar dom bilder som t.ex. Albin Amelin målade av arbetare.
Samtidigt går det inte heller att bortse ifrån att Grytt är en konstnär som valde ett mer estetiskt, neutralt sätt att uttrycka sig när samhällsklimatet på 80-talet gjorde att arbetarmotiv och politiska motiv inte längre var gångbara. Det gäller för övrigt flera av dom konstnärer som fått Johan Ahlbäcks pris (se tidigare spaningar).
I samband med en utställning på Textilia Galleri i Långedrag (Göteborg) år 2007 publicerades också en längre artikel om Grytt i kulturtidskriften Zenit. En tidskrift som för övrigt betytt mycket för att belysa konstnärskap som av olika anledningar inte passar in i gängse "trender" på kultursidorna och de stora konstmuseerna. Se:
Artikel om Ulla Grytt i Zenit
Här är några av dom ställen där man kan se utsmyckningar av Ulla Grytt: Danshögskolan i Stockholm (den textila ridån "Uppvindar"), Kvinnoklinikens väntrum på sjukhuset i Gävle, patienthotellet i Sundsvall, Folkets hus i Nässjö (textil ridå tillsammans med Eva Rodenius), Folkets hus i Huskvarna (textil ridå tillsammans med Eva Rodenius).
/
Uppdatering om frågeställningar och syften med den här bloggen.
Konstfred skrev i spaning nr 9 (mars 2008) om presenationerna av Johan Ahlbäckpristagarna:
Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.
Följande sex pristagare återstår nu 2010 att berätta om:
2004 Jean Hermanson, Malmö
2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg
2006 Maria Söderberg, Stockholm
2007 Jan Annerborn, Sandviken
2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika
2009 Robert Nyberg, Stockholm
Konstfred skrev i sin "filosofiska" spaning nr 52 (maj 2009) om "Ytterligare teman som bör följas upp framöver":
Arbetarkonsten och den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)
Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier). [kommentar 2010: jfr Robert Nyberg]
Yngre konstnärer som idag arbetar politiskt och/eller närmar sig arbetarkonsten. Se den aktuelle Victor Marx som fick avbryta sin utbildning vid Konsthögskolan efter en konflikt om ett projekt för hemlösa.
Konstfred påpekade i spaning nr 46 (november 2008) angående kulturkonservatismen i tidskriften Axess:
Den position Konstfred talar om, en annan position än den kulturkonservativa och en annan än vad man kan kalla "medelklassvänsterns" (särskilt på DN), är ännu inte artikulerad. Tills vidare är det viktigt att till varje pris undvika sammanblandning med kulturkonservatismen (något liknande antyds av LOKE, som nu läggs in bland bloggens länkar). Och det är Konstfreds förhoppning att texterna på den här bloggen kan bidra till att artikulera den alternativa positionen. Något som bör prioriteras är en närmare granskning av den socialistiska realismen, dess historia, och hur det kan komma sig att den blandas ihop med den 1800-talsakademism som Therese Bohman och Axcess nu har fört upp på agandan.
[kommentar 2010: detta anknyter också till pågående mer akademiska granskning av "den socialistiska realismens semiotik" som presenterades på NORDIK i Finland i höstas]
Länkning pågår till "intressant.se"
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarkonst, ulla grytt, textilkonst, eva rodenius, gunnel oldenmark, landsting, LO, Folkets Hus, Torsten Bergmark, Tord Baeckström, Love Jönsson
måndag, mars 15, 2010
Konst åt alla, ej mer?
Fick just nyhet om ännu ett "genidrag" hos sittande högerregering i Sverige, helt i linje med tidigare banbrytande insatser för att befria kulturens fria företagsamhet från oskälig konkurrens från folkrörelser och andra bidragstagare. Den här gången stryper man Konst åt alla, en organisation som sedan 1977 bidragit till att sprida konst i bibliotek, samlingslokaler och parker. Under 2010 sänks statsanslaget från 3,5 miljoner till 1,5 miljoner. Under 2011 tas det enligt planerna bort helt.
När regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet i Linköping strax efter valet 2006 påstod man att institutet producerat oseriös och ideologiskt färgad (dvs. vänstervriden) forskning. Frågan är nu vilka svepskäl Adelsohn & co kommer att kunna prestera när det gäller Konst åt alla. Anklagelser om vänstervridning lär inte ens de mest paranoida i KD och Moderata Samlingspartiet tro på när det gäller en organisation som förenar inte bara Folkets hus och parker, utan också Bygdegårdarnas riksförbund och nykterhetsrörelsens Våra Gårdar.
Som någon sa är det väl bättre att en gång för alla "rösta bort den djävla regeringen än att böna och be", men här finns en namninsamling för den som vill börja så:
Namninsamling till förmån för Konst åt alla
Länkning pågår till "intressant.se"
När regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet i Linköping strax efter valet 2006 påstod man att institutet producerat oseriös och ideologiskt färgad (dvs. vänstervriden) forskning. Frågan är nu vilka svepskäl Adelsohn & co kommer att kunna prestera när det gäller Konst åt alla. Anklagelser om vänstervridning lär inte ens de mest paranoida i KD och Moderata Samlingspartiet tro på när det gäller en organisation som förenar inte bara Folkets hus och parker, utan också Bygdegårdarnas riksförbund och nykterhetsrörelsens Våra Gårdar.
Som någon sa är det väl bättre att en gång för alla "rösta bort den djävla regeringen än att böna och be", men här finns en namninsamling för den som vill börja så:
Namninsamling till förmån för Konst åt alla
Länkning pågår till "intressant.se"
Etiketter: Arbetslivsinstitutet, bygdegårdarnas riksförbund, folkets hus och parker, högerregering, konst för alla, Kristdemokratiska samlingspartiet, Lena Adelsohn, Moderata samlingspartiet, våra gårdar
måndag, februari 22, 2010
Heja Sverige
Åter i Sverige på några dagar, mycket att sköta, svenska tidningar att läsa. När den borgerliga regeringen för tre och ett halvt år sen inledde sin nedmontering av den offentliga sfären i Sverige låg arbetslösheten på ca 6 procent, jämfört med genomsnittet i EU på ca 9 procent. Sedan dess har det svenska talet stadigt höjts och enligt EU-kommissionens beräkningar kommer landet under 2010 att ha nått upp till EU-medel. En arbetslöshet på runt tio procent är vad som i kapitalismens praxis har visat sig vara normalt för att hålla lönerna nere och "hjulen rullande". Sverige verkar alltså följa regelboken för "normal" avreglering av arbetsmarknader. Heja Sverige.
Fler tecken på "framstegen" är till exempel att dom anställda som bedöms som lågpresterande eller "omotiverade" (eller rentav oppositionella?) får beskedet att dom bör lämna plats för andra mer "motiverade", till exempel såna som köps in från bemanningsföretag. "Hungriga hundar jagar bäst" brukar det ju heta, och när man nu snart har en stock av tio procent arbetslösa och utförsäkrade vet man också att dessa kommer att jaga för nästan vilken skitlön som helst. Det är ledningen för Sandvik Tooling i Sandviken som nu senast har kommit fram med denna lysande idé, facket säger sig inget kunna göra men påpekar att var och en har sin lagliga rätt att stanna kvar. Det kanske man ändå inte kommer att göra om man fått veta att man är överflödig och "omotiverad" och känner att man är utlämnad till sig själv. Heja Sverige. Och när hela Saab bjöds ut till försäljning såg regeringen förstås ingen anledning att rädda kvar koncernen i landet: istället gick rubbet till en internationell aktör med oklara intentioner, och arbetare lockades att ställa upp på bilder i pressen där de låtsas jubla av lycka över de nya ägarna. Heja Sverige.
Gnäll är det för mycket av vänstern, sägs det ofta, nej låt oss istället putsa på våra positiva smajl och se till att skaffa oss en smart mediestrategi. Bättre att säja ja än nej: nejsägarpartier vill få ha. Fast risken är att en hel del obehagliga fakta och sanningar kommer bort när man anpassar sig till det för tillfället gångbara i medierna.
Man kan också gnälla över dagens konst och att till exempel de så kallade "framstegen" (som applåderas av sittande regering) knappast alls kommenteras av de för tillfället gångbara yngre konstnärer som syns och märks på etablerade gallerier och i konsthallar. Arbetarkonst i form av tydligt formlerade visuella kommentarer om den rådande kapitalistiska ordningen hittar man snarare hos bildmakare med sin arena på helt andra håll. Se till exempel senaste Johan Ahlbäckpristagaren Robert Nyberg.
Förresten har det publicerats en till recention av rapportboken "Fram träder arbetaren" (se förra postningen), i Dalademokraten:
http://www.dalademokraten.se/sida/id/108458/
Skribenten beskriver boken som ett uttryck för en tillbakablickande attityd, ett intresse för arkivariska utredningar bland oss med intresse för kulturen i arbetarrörelsen, och med en målgrupp bland arbetarrörelsens tjänstemän och folkbildare. Om aldrig så angelägen förblir arbetarkonst och forskning om arbetarkonst en mycket snäv vetenskaplig specialitet, skriver han, och det har han väl rätt i. Han efterlyser också mer spaning efter nutida och nyskapande konst med anknytning till arbetarrörelsen, fast han verkar inte kunna ge några specifika exempel förutom just satirtecknare som Robert Nyberg och serietecknare som Lena Ackebo.
Kanske kommer man inte så mycket längre än så här just nu när det gäller frågan om den samtida konsten och dess engagemang. Det finns föreningar för arbetarlitteratur och arbetarskrivare i Sverige, men varför finns det inga för arbetarkonst och arbetarmålare / tecknare / konstnärer? Hörde ryktesvägen att något sådant nyligen bildats i Finland.
Presentationerna av dom som fått Johan Ahlbäcks pris ska i alla fall fortsätta här så snart det blivit litet lugn och ro och materialet kommit i ordning.
Fler tecken på "framstegen" är till exempel att dom anställda som bedöms som lågpresterande eller "omotiverade" (eller rentav oppositionella?) får beskedet att dom bör lämna plats för andra mer "motiverade", till exempel såna som köps in från bemanningsföretag. "Hungriga hundar jagar bäst" brukar det ju heta, och när man nu snart har en stock av tio procent arbetslösa och utförsäkrade vet man också att dessa kommer att jaga för nästan vilken skitlön som helst. Det är ledningen för Sandvik Tooling i Sandviken som nu senast har kommit fram med denna lysande idé, facket säger sig inget kunna göra men påpekar att var och en har sin lagliga rätt att stanna kvar. Det kanske man ändå inte kommer att göra om man fått veta att man är överflödig och "omotiverad" och känner att man är utlämnad till sig själv. Heja Sverige. Och när hela Saab bjöds ut till försäljning såg regeringen förstås ingen anledning att rädda kvar koncernen i landet: istället gick rubbet till en internationell aktör med oklara intentioner, och arbetare lockades att ställa upp på bilder i pressen där de låtsas jubla av lycka över de nya ägarna. Heja Sverige.
Gnäll är det för mycket av vänstern, sägs det ofta, nej låt oss istället putsa på våra positiva smajl och se till att skaffa oss en smart mediestrategi. Bättre att säja ja än nej: nejsägarpartier vill få ha. Fast risken är att en hel del obehagliga fakta och sanningar kommer bort när man anpassar sig till det för tillfället gångbara i medierna.
Man kan också gnälla över dagens konst och att till exempel de så kallade "framstegen" (som applåderas av sittande regering) knappast alls kommenteras av de för tillfället gångbara yngre konstnärer som syns och märks på etablerade gallerier och i konsthallar. Arbetarkonst i form av tydligt formlerade visuella kommentarer om den rådande kapitalistiska ordningen hittar man snarare hos bildmakare med sin arena på helt andra håll. Se till exempel senaste Johan Ahlbäckpristagaren Robert Nyberg.
Förresten har det publicerats en till recention av rapportboken "Fram träder arbetaren" (se förra postningen), i Dalademokraten:
http://www.dalademokraten.se/sida/id/108458/
Skribenten beskriver boken som ett uttryck för en tillbakablickande attityd, ett intresse för arkivariska utredningar bland oss med intresse för kulturen i arbetarrörelsen, och med en målgrupp bland arbetarrörelsens tjänstemän och folkbildare. Om aldrig så angelägen förblir arbetarkonst och forskning om arbetarkonst en mycket snäv vetenskaplig specialitet, skriver han, och det har han väl rätt i. Han efterlyser också mer spaning efter nutida och nyskapande konst med anknytning till arbetarrörelsen, fast han verkar inte kunna ge några specifika exempel förutom just satirtecknare som Robert Nyberg och serietecknare som Lena Ackebo.
Kanske kommer man inte så mycket längre än så här just nu när det gäller frågan om den samtida konsten och dess engagemang. Det finns föreningar för arbetarlitteratur och arbetarskrivare i Sverige, men varför finns det inga för arbetarkonst och arbetarmålare / tecknare / konstnärer? Hörde ryktesvägen att något sådant nyligen bildats i Finland.
Presentationerna av dom som fått Johan Ahlbäcks pris ska i alla fall fortsätta här så snart det blivit litet lugn och ro och materialet kommit i ordning.
Etiketter: arbetarkonst, arbetarskrivare, arbetslöshet, saab, sandvik tooling
onsdag, februari 17, 2010
Sent ska syndaren vakna...
Oj oj oj, här har det inte blivit något gjort på mycket länge.
Ett uppmuntrande rop hittade Konstfred i alla fall på Brunnsviks folkhögskolas blogg:
"Bra med Fred Anderssons blogg så man där får ytterligare info om alla Johan Ahlbäck-pristagare. En viktig blogg som ger god rapportering om arbetarkonst i allmänhet och seminariet i Smedjebacken i synnerhet. Bravo!"
Och detta ger undertecknad "syndare" ångerköpt, för fortfarande har han inte publicerat texten om Ulla Grytt som han lovat ända sedan maj 2008.
Han har förstås en massa skäl: nytt jobb i Finland, nya kurser att utveckla, högar av pappersarbete, och familj och vänner ska också ha sitt (jo Konstfred har ett socialt liv, fast detta är inte en egoblogg).
Förresten: på den tid som Konstfred snöat in på diverse filosofiska sidospår på grund av alla sina kurser (se föregående långa långa postning) hade han kunnat beskriva ett tjog konstnärer.
Det får bli ändring förstås, men bara inte just ikväll.
Litet uppdatering från den uppväckte:
Lars Furuland dog i december. Dödsrunor finns bland annat i Dalademokraten och SvD:
Dödsruna i Dalademokraten
Dödsruna i UNT med länk till Aino Trosells blogg
2010 års mottagare av Johan Ahlbäcks pris blev satirtecknaren Robert Nyberg, ett både oväntat och bra val:
Artikel om pristagaren i tidningen Kommunalarbetaren
Det ska bli ett nöje att så småningom skriva om Nyberg.
Rapportboken om seminariet "Arbetarkonst: industrisamhällets bilder" i Smedjebacken i april 2008 har ny kommit ut. Bokens titel är Fram träder arbetaren. Den är utgiven av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap som årsbok för 2009, är på 240 sidor och betecknas som "unikt mästerverk" av en recencent i Kvällsposten. Även Internationalen har skrivit:
Artikel i Kvällsposten
Artikel i Internationalen
Till sist ett tecken på att arbetet som redovisas i boken också fortsätter: den 10 februari var det seminarium på Centrum för Arbetarhistoria i Landskrona. Det finns inte mycket information på nätet (se annars Centrum för arbetarhistoria) men programmet följer här:
Program för arbetarkonstseminariet i Landskrona den 10 februari 2010
Seminariet syftar till att ge en fördjupad förståelse för arbetarkonstens motiv, ställning och spridning i Norden under 1900-talet och det tidiga 2000-talet. Detta görs med hänvisning till den nyutkomna boken Fram träder arbetaren – Arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden. Tanken är att seminariet ska följas av tre andra seminarier i andra städer i Norden, var och ett med sitt särskilda tema.
Kl 10.30 – 11.00 Välkomsthälsning Gösta Nilsson, ordförande i Centrum för Arbetarhistoria hälsar välkomna. Lars Berggren, professor vid Centrum berättar om Centrums forskning om arbetarhistoria.
Kl 11.00 – 11.45 Arbetarkonstforskning i studiecirklar, ett inifrånperspektiv. Maria Nyman-Stjärnskog, ABF Skåne.
Kl 11.45 – 12.15 Fram träder arbetaren, Kjersti Bosdotter, IF Metall och Maths Isacson, Uppsala universitet, redaktörer för boken. Bakgrund, forskningsläge, syfte.
Kl 13.15 – 14.00 Arbejderkunst, Industriens billeder och Arbejdernes Kunstforening som eksempler på arbejdet med kunsthistorie på et kulturhistorisk museum i Danmark. Hanne Abildgaard, Arbejdermuseet i Köpenhamn.
Kl 14.00 – 14.45 Arbetarmuseet och arbetarkonst i Finland. Ulla Jaskari, arbetarmuseet Werstas i Tammerfors.
Kl 14.50 – 15.35 Industriell bildekultur - om bildenes betydning i det tverrfaglige forskningsprosjektet FABRIKKEN". Terje Borgersen, NTNU/ Norges tekniska-naturvetenskapliga universitet i Trondheim.
Kl 16.00- 16.45 Arbetarkonstens spridning. Margareta Ståhl, frilans, tidigare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm.
Kl 16.45 – 17.45 Gemensam debatt om hur vi går vidare med inventering och forskning om arbetarkonsten i Sverige och övriga Norden ledd av Kjersti Bosdotter och Maths Isacson.
Kl 17.45 – 18 Avslutning
Apropå det nordiska: Konstfred deltog som han tidigare berättat i de nordiska konsthistorikerdagarna NORDIK i Jyväskylä 17-19 september 2009. Han presenterade sitt paper om "Representationen av arbetarklassen i Skandinavisk konst" (se tidigare postning) och det gick väl ganska bra. Men teckenteorin ("semiotiken") trasslade nog till det och här på bloggen blir det mer sakliga skriverier framöver.
På konferensen talade Konstfred med den norska konstvetaren Kari Brandtzaeg som håller på med en avhandling om "Estetik och politik i Norge 1925-1940" utifrån bland annat Henrik Sörensens konst. Hon har tidigare också skrivit om arbetarmålaren och kommunisten Willi Midelfart (1904-1975).
Konstfred talade också om arbetarkonst på Halmstads länsmuseum söndagen den 4 oktober på temat "Vår svenska arbetarkonst och hur den försvann". Detta var i samband med att museet visade den stora turnerande utställningen "HJÄRTTRÖTT OSKULDSVITT NATTSVART" med Torsten Billman, och samma dag hölls en offentlig diskussion om den kommande boken om Billman. Inbjudna att tala var Björn Johansson från ABF Kungsbacka, Dan Lennervald (redaktör) samt Billmans dotter Lena Billman.
Halmstad 4 oktober: från vänster Björn Johansson, Lena Billman, Dan Lennervald, Lennart Lundborg (bakifrån). Foto: Konstfred
Litet gladare miner när pedagog Evelina Lindborg överlämnar museets tackgåvor. Foto: Konstfred
En annan intressant bekantskap den här dagen var förre museichefen Lennart Lundborg som gav Konstfred en skrift han givit ut: Konditori China: Om konstnärer och seminarister omkring 1950 i Linköping. Den är nog om arbetarkonst i den meningen att de konstnärer Lundborg minns kom från enkla bakgrunder och oftast fick bedriva sitt målande vid sidan om. Eric Häggqvist, Pär Thorell, Bertil Andersson och Thorsten Andersson är bland dem som nämns.
Slut för idag, mer kommer.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarkonst, Centrum för arbetarhistoria, Halmstad, konsthistoria, Lars Furuland, Linköping, Torsten Billman
Ett uppmuntrande rop hittade Konstfred i alla fall på Brunnsviks folkhögskolas blogg:
"Bra med Fred Anderssons blogg så man där får ytterligare info om alla Johan Ahlbäck-pristagare. En viktig blogg som ger god rapportering om arbetarkonst i allmänhet och seminariet i Smedjebacken i synnerhet. Bravo!"
Och detta ger undertecknad "syndare" ångerköpt, för fortfarande har han inte publicerat texten om Ulla Grytt som han lovat ända sedan maj 2008.
Han har förstås en massa skäl: nytt jobb i Finland, nya kurser att utveckla, högar av pappersarbete, och familj och vänner ska också ha sitt (jo Konstfred har ett socialt liv, fast detta är inte en egoblogg).
Förresten: på den tid som Konstfred snöat in på diverse filosofiska sidospår på grund av alla sina kurser (se föregående långa långa postning) hade han kunnat beskriva ett tjog konstnärer.
Det får bli ändring förstås, men bara inte just ikväll.
Litet uppdatering från den uppväckte:
Lars Furuland dog i december. Dödsrunor finns bland annat i Dalademokraten och SvD:
Dödsruna i Dalademokraten
Dödsruna i UNT med länk till Aino Trosells blogg
2010 års mottagare av Johan Ahlbäcks pris blev satirtecknaren Robert Nyberg, ett både oväntat och bra val:
Artikel om pristagaren i tidningen Kommunalarbetaren
Det ska bli ett nöje att så småningom skriva om Nyberg.
Rapportboken om seminariet "Arbetarkonst: industrisamhällets bilder" i Smedjebacken i april 2008 har ny kommit ut. Bokens titel är Fram träder arbetaren. Den är utgiven av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap som årsbok för 2009, är på 240 sidor och betecknas som "unikt mästerverk" av en recencent i Kvällsposten. Även Internationalen har skrivit:
Artikel i Kvällsposten
Artikel i Internationalen
Till sist ett tecken på att arbetet som redovisas i boken också fortsätter: den 10 februari var det seminarium på Centrum för Arbetarhistoria i Landskrona. Det finns inte mycket information på nätet (se annars Centrum för arbetarhistoria) men programmet följer här:
Program för arbetarkonstseminariet i Landskrona den 10 februari 2010
Seminariet syftar till att ge en fördjupad förståelse för arbetarkonstens motiv, ställning och spridning i Norden under 1900-talet och det tidiga 2000-talet. Detta görs med hänvisning till den nyutkomna boken Fram träder arbetaren – Arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden. Tanken är att seminariet ska följas av tre andra seminarier i andra städer i Norden, var och ett med sitt särskilda tema.
Kl 10.30 – 11.00 Välkomsthälsning Gösta Nilsson, ordförande i Centrum för Arbetarhistoria hälsar välkomna. Lars Berggren, professor vid Centrum berättar om Centrums forskning om arbetarhistoria.
Kl 11.00 – 11.45 Arbetarkonstforskning i studiecirklar, ett inifrånperspektiv. Maria Nyman-Stjärnskog, ABF Skåne.
Kl 11.45 – 12.15 Fram träder arbetaren, Kjersti Bosdotter, IF Metall och Maths Isacson, Uppsala universitet, redaktörer för boken. Bakgrund, forskningsläge, syfte.
Kl 13.15 – 14.00 Arbejderkunst, Industriens billeder och Arbejdernes Kunstforening som eksempler på arbejdet med kunsthistorie på et kulturhistorisk museum i Danmark. Hanne Abildgaard, Arbejdermuseet i Köpenhamn.
Kl 14.00 – 14.45 Arbetarmuseet och arbetarkonst i Finland. Ulla Jaskari, arbetarmuseet Werstas i Tammerfors.
Kl 14.50 – 15.35 Industriell bildekultur - om bildenes betydning i det tverrfaglige forskningsprosjektet FABRIKKEN". Terje Borgersen, NTNU/ Norges tekniska-naturvetenskapliga universitet i Trondheim.
Kl 16.00- 16.45 Arbetarkonstens spridning. Margareta Ståhl, frilans, tidigare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm.
Kl 16.45 – 17.45 Gemensam debatt om hur vi går vidare med inventering och forskning om arbetarkonsten i Sverige och övriga Norden ledd av Kjersti Bosdotter och Maths Isacson.
Kl 17.45 – 18 Avslutning
Apropå det nordiska: Konstfred deltog som han tidigare berättat i de nordiska konsthistorikerdagarna NORDIK i Jyväskylä 17-19 september 2009. Han presenterade sitt paper om "Representationen av arbetarklassen i Skandinavisk konst" (se tidigare postning) och det gick väl ganska bra. Men teckenteorin ("semiotiken") trasslade nog till det och här på bloggen blir det mer sakliga skriverier framöver.
På konferensen talade Konstfred med den norska konstvetaren Kari Brandtzaeg som håller på med en avhandling om "Estetik och politik i Norge 1925-1940" utifrån bland annat Henrik Sörensens konst. Hon har tidigare också skrivit om arbetarmålaren och kommunisten Willi Midelfart (1904-1975).
Konstfred talade också om arbetarkonst på Halmstads länsmuseum söndagen den 4 oktober på temat "Vår svenska arbetarkonst och hur den försvann". Detta var i samband med att museet visade den stora turnerande utställningen "HJÄRTTRÖTT OSKULDSVITT NATTSVART" med Torsten Billman, och samma dag hölls en offentlig diskussion om den kommande boken om Billman. Inbjudna att tala var Björn Johansson från ABF Kungsbacka, Dan Lennervald (redaktör) samt Billmans dotter Lena Billman.
Halmstad 4 oktober: från vänster Björn Johansson, Lena Billman, Dan Lennervald, Lennart Lundborg (bakifrån). Foto: Konstfred
Litet gladare miner när pedagog Evelina Lindborg överlämnar museets tackgåvor. Foto: Konstfred
En annan intressant bekantskap den här dagen var förre museichefen Lennart Lundborg som gav Konstfred en skrift han givit ut: Konditori China: Om konstnärer och seminarister omkring 1950 i Linköping. Den är nog om arbetarkonst i den meningen att de konstnärer Lundborg minns kom från enkla bakgrunder och oftast fick bedriva sitt målande vid sidan om. Eric Häggqvist, Pär Thorell, Bertil Andersson och Thorsten Andersson är bland dem som nämns.
Slut för idag, mer kommer.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarkonst, Centrum för arbetarhistoria, Halmstad, konsthistoria, Lars Furuland, Linköping, Torsten Billman
Etiketter: arbetarkonst, Centrum för arbetarhistoria, Halmstad, konsthistoria, Lars Furuland, Linköping, Torsten Billman
söndag, maj 31, 2009
På spaning efter arbetarkonsten 52
Hej!
Det har varit en del "hit och dit" sista tiden. Dags därför att åter ta tag i granskningen av mottagarna av Johan Ahlbäcks konstpris och upprepa listan från 2 november. Följande pristagare återstår att berätta om:
2003 Ulla Grytt, Stockholm
2004 Jean Hermanson, Malmö
2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg
2006 Maria Söderberg, Stockholm
2007 Jan Annerborn, Sandviken
2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika
2009 års pristagare offentliggörs vid detta års Johan Ahlbäckdagar som hålls 2-3 oktober. Årets tema är "MÄNNISKAN - PLATSEN - KONSTEN". Föredrag hålls av bland andra dom rikskända "dalapoeterna" Göran Greider och Bengt-Emil Johnson. Sedvanlig konstutställning öppnas, denna gång med förra årets pristagare, textilkonstnären Britt-Marie Rydberg. Se Johan Ahlbäckstiftelsens hemsida för mer information:
Johan Ahlbäckstiftelsen
Andra teman som skall tas upp av Konstfred i framtiden är:
Den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)
Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier under 1990-talet och fram till nu)
Yngre konstnärer som idag arbetar politiskt och/eller närmar sig arbetarkonsten. Se den aktuelle Victor Marx som fick avbryta sin utbildning vid Konsthögskolan efter en konflikt om ett projekt för hemlösa:
Till bloggen "gatukonst.se"
Dom som besöker "Arbetarkonst" för att informera sig om arbetarkonsten kan nu med med fördel sluta här och vänta på de kommande spaningarna. Dom som också tycker att dom har tid med några tilltrasslade teoretiska och sociologiska resonemang kan fortsätta:
Denna blogg var från början tänkt att vara en blogg om underklass och kultur. En blogg med en sorts vilt och oakademiskt tänkande ur en underklassposition. Idén var absurd redan i det att signaturen Konstfred inte på något sätt kan göra anspråk på att vara underklass, även om han en gång i tiden kanske var det. Själva begreppet underklass är för övrigt väldigt problematiskt. Och det har redan upprepats här på bloggen flera gånger. Konstfred erkänner gärna att han saknar grundutbildning i sociologi och därför egentligen inte har minsta kompetens att definiera begreppet.
Den/det som skriver detta fortsätter att kalla sig Konstfred, att omnämna sig själv/t i "tredje person" iställer för att säga "jag". Han/det/den fortsätter också att skifta mellan olika stilnivåer - ibland akademiskt, ibland talspråk - som om han/det/den vore flera olika personer. Det finns en tanke med detta. "Han" är nämligen flera olika personer. Det är vi alla. Det märks bland annat i hur vi anpassar vårt sätt att skriva till olika situationer.
Under 1970-talet trängde ett nytt och mer talspråkligt sätt att skriva fram - särskilt då i skönlitteratur, men också i journalistik och till och med i akademisk litteratur. Man började till exempel skriva DOM istället för DE eller DEM, man förenklade satsbyggnaden, man började använda dialekt (alltså regionala ordvarianter) och sociolekt (alltså klassbundet språkbruk) mer ogererat. Det är egendomligt att gå igenom presslägg i arkiven och se hur skribenter som i mitten på 60-talet skriver som gamla pensionerade lektorer bara några år senare skriver som mods från förorten... Mycket av detta försvann sedan, under det nykonservativa 80-talet och det svartklädda 90-talet. Men att skriva "dom" istället för "de" är kanske en ännu tydligare språkpolitisk markering idag än vad det var på 70-talet.
En röst talar ur den text som med ojämna mellanrum sipprar fram på denna blogg, men var befinner sig rösten? Kommer rösten ibland från ett spontant, naturligt subjekt, eller är detta bara en illusion? Vad är ett "subjekt" förresten? Man säger "subjekt" och menar "någon", en aktör i världen, någon som agerar och talar/skriver. Men engelsmännen säger också "subject" och menar tvärtom ÄMNET: det som det talas/skrivs om. Alltså snarare "objektet" för "subjektet". Det finns en motsägelse här. Ordet "subjekt" har en historia, och den historien avspeglar skiften mellan olika uppfattningar om vilka "vi" är i förhållande till "världen" och samhället.
Ett alternativ är att vara anonym. Idén om anonymitet är helt i överensstämmelse med tillhörighet till underklassen. Att vara underklass är egentligen att vara frånvarande, att ha en ickeidentitet, att vara ingen. Hör till exempel på sociologen Zygmunt Bauman, förvisso en uttalad antimarxist, och vad han säger om underklassen i den lilla intervjuboken Identitet från 2004:
I översättning:
Men de människor som har förnekats rätten att hävda en identitet de själva har valt (detta är ett tillstånd som överallt undviks och fruktas) har ändå ännu inte hamnat i makthierarkins allra lägsta region; där är en plats som är lägre än låg - en plats på botten av botten. Ner dit faller (eller snarare knuffas) människor som förnekas rätten att hävda någon som helst identitet utöver en tillskriven och påtvingad klassifikation; människor vilkas skrivelser inte behandlas och vilkas protester inte hörs även om de skulle ansöka om att få domen upphävd. Detta är de människor som nu kommit att betecknas som 'underklass': hänvisade till en undre värld utanför samhällets hank och stör /.../. Om du har förvisats till underklassen (för att du lämnade skolan, eller är en ensam mamma som lever på socialbidrag, eller går eller har gått på droger, eller är hemlös, eller tiggare, eller medlem av någon annan kategori som inte ingår i den auktoriserade listan över dem som är respektabla och välkomna) så kommer varje annan identitet som du eftersträvar och kämpar för att uppnå att förvägras dig från början. Innebörden av 'underklassens identitet' är frånvaro av identitet; utsuddandet eller förnekandet av det individuella, av 'ansiktet' - detta föremål för etiska och moraliska omsorger.
(Översatt av Fred Andersson, Turku/Åbo, mars 2009)
På engelska:
"But the people who have been denied the right to assume the identity of their choice (a universally resented and feared predicament) have not yet landed in the lower-most regions of the power hierarchy; there is a lower space than low - a space underneath the bottom. Into this space fall (or, more correctly, are pushed), people who are denied the right to claim an identity as distinct from an ascribed and enforced classification; people whose petition won't be admitted and whose protests won't be heard even if they do petition for the annulment of the verdict. These are the people recently dubbed the 'underclass': exiled to the netherland out of the bounds of society /.../. If you have been assigned to the underclass (because you are a school dropout, or a single mother on welfare, or a current or former drug addict, or homeless, or a beggar, or a member of the other categories left out of the authoritatively endorsed list of those that are proper and admissible) any other identity you may covet and struggle to attain is a priori denied. The meaning of the 'underclass identity' is an absence of identity; the effacement or denial of individuality, of 'face' - that object of ethical duty and moral care." (sidan 39)
Hur skall då sådana människor, som inte tillåts ha varken någon identitet eller något ansikte, kunna ha en kultur och en konst? Svaret är att de inte har det. Det finns ingen kultur som är specifik för underklassen, ingen underklasskonst. Och det finns knappast någon kultur som görs med sikte på underklassen. Eller, mer exakt formulerat: Det finns knappast någon kultur som vänder sig till underklassen som just underklass. Arbetarlitteraturen definierade Furuland (se tidigare spaningar) som litteratur AV, FÖR och OM arbetare. Men kultur AV underklass skulle innebära att underklassen får en kultur, en identitet, ett ansikte - att den inte är ansiktslös längre, och därmed inte längre underklass. Kultur FÖR underklass skulle vara rent förnedrande eftersom den skulle utgå ifrån att den med låg social status också skall ha "låg" kultur". Och kultur OM underklassen skulle underklassen inte vilja ha, för den upplever tillräckligt av sina villkor i den egna vardagen. Det är därför dom bilder vi hittar i underklassen inte avbildar någon underklassverklighet. Istället avbildar dom den ansiktslösa underklassens dröm om hur den skulle vilja ha det. Och den kultur underklassen omger sig med är en billigare kopia av traditionell borgerlig kultur. Romantiska stämningslandskap, men målade på löpande band. Stilmöbler med mahogny och ek som bara är fanér. Veckotidningarna som visar ett bättre liv: det man skulle vilja leva. Och en viktig poäng är att denna kultur inte är något som bara finns hos underklassen. Den finns också hos många som självmedvetet räknar sig som arbetarklass, och även hos dom som ekonomiskt och socialt stigit till mellanskikten. Ingen kultur är specifik för underklassen, eftersom förebilderna till dom billiga kopiorna alltid är hämtade någon annanstans ifrån. Hur man än vänder och vrider på frågan förblir underklassen en sorts "ickekategori". En rent negativ kategori, definierad bara genom det den inte är (men skulle vilja vara).
En sak till är viktig här: Att säga "underklass" är i praktiken alltid att säga "undermänniska". Och hur skulle man med gott samvete kunna kalla sig själv eller någon annan människa för en "undermänniska"? Detta skulle vara ett fascistiskt språkbruk: undermänniskan förutsätter den motsatta idén, den om övermänniskan. Men så snart en person från underklassen börjar göra något som gör anspråk på att vara konst har han eller hon börjat sin sin resa uppåt. Samma sak med den som sätter sig att läsa med sikte på att ta sig någon annanstans med hjälp av böckerna. Vill man se hur den resan tar sig uttryck i politisk och ideologisk kamp är det arbetarrörelsen man får titta på. Vill man se underklassens erfarenheter gestaltade i litteratur och konst finns det inga andra källor än arbetarlitteraturen och arbetarkonsten.
Men vi lever i en tid av aggressiva borgerliga myter. Det sägs att arbetarklassen har försvunnit, eller åtminstone mist sin betydelse, eftersom så många arbetare antingen verkar dela medelklassens levnadsvillkor eller sjunkit ner i arbetslöshet (med andra ord ner i underklassen). Denna borgerliga mytbildning grundar sig på en sammanblandning av två helt åtskilda kategorier: klass och identitet. En sociolog som Zygmunt Bauman bidrar till denna sammanblandning: hela hans sociala tänkande har till slut kommit att handla om identitet, och som alla mer eller mindre liberala ideologer har han ett visst ideal: den självförverkligande individens ideal, individualismens ideal. Det värsta han kan tänka sig är vad han i citatet här ovan kallar "utsuddandet eller förnekandet av det individuella" som han jämför med utsuddande av själva ansiktet - som om en människas ansikte bara skulle bestå av "det individuella". Baumans språk är vackert och han har slagkraftigt karaktäriserat dom sociala relationernas fragmentering under mediernas tryck, men den empiriska basen för hans påståenden är tveksam. Han är en gammaldags liberal ideolog mer än en kritiskt arbetande sociolog - och inom en viss postmodernism med förkärlek för nostalgi blev han husgud.
Identitet och klass är inte utbytbara kategorier. Klass och klasskamp är något annat än identitet. Med risk för att bli tjatig tål följande att upprepas: klass och klasskamp har att göra med produktionsförhållanden, exploatering och ackumlation av kapital. Klassen är inte en "känsla" av gemenskap grundad på vissa "tecken" på gemenskap (till exempel liknande klädsel, liknande vanor, liknande UTSEENDE...) utan ett delat villkor som är bestämt av en ekonomisk relation. Detta villkor leder till gemensam handling. Idag, när man kan tycka att den nordeuropeiska arbetarklassen inte "handlar" i någon annan bemärkelse än på Willys och K-market kan sådana resonemang verka främmande på gränsen till parodiska. Men kanske beror det på att det finns en dominerande ideologi som får oss att förväxla klassens sammansättning och handling med de omedvetna och närmast automatiska handlingar som vi vant oss vid att vårt nuvarande konsumtionssamhälle kräver av oss som delar av detta samhälle: en klass verkar vara de som går till samma sorts mataffärer, köper samma sorts öl, kör samma sorts bilar, föredrar samma sorts nöjen, raggar upp varandra på ett visst sätt, klär sig och rör sig på ett visst sätt, och så vidare.
När dessa gemensamma beteendemönster som förknippats med en viss klass mer och mer splittras upp och omvandlas till en mångfald av identiteter under trycket av såväl subkulturer som kommersiella livsstilsproducenter är det lätt att få intrycket att arbetarklassen inte längre finns. Vi ser ju i Skandinavien idag inte längre någon homogen massa i blåkläder som strömmar till fabrikerna på morgonen, utan den mest skiftande blandning av radhusfolk i träningsoverall, svartklädda småbarnsföräldrar med tribaltatueringar och peircingar, gamla proggare, "helt vanliga knegare", vårdbiträden, sverigedemokrater (eller "sannfinnar"), vänsterpartister (eller vänsterförbundare), folk i villa, folk i hyresrätt, o.s.v.
Det är denna mångfald, denna "diversitet" för att dra till med ett akademiskt ord, som fått Bauman och många andra att hävda att det var Marx och marxisterna som uppfann arbetarklassen som "historiskt subjekt" och sedan aldrig lyckades få de faktiska människorna med sina "individuella" avvikelser och intressen att passa in i denna uppfinning, detta "subjekt". Budskapet från dom här sociologerna är klart och tydligt: dom ser hela idén om arbetarklassen som en sorts förtryck, som en rent teoretisk idé som är påtvingad uppifrån - påtvingad av en filosofisk intelligentia, av Staten, och så vidare. Det är ungefär som när svenska kulturskribenter (till exempel Mikael Löfgren i Dagens Nyheter) skriver om socialdemokratisk kulturpolitik och får den att se ut som något som påtvingats det arma "folket" (och som landets nuvarande "goda" regering alltså måste "rädda" folket från...)
Det centrala begreppet här är "subjekt". Vad är ett "subjekt"? Dom flesta filosofer kan berätta för dig att du är ett subjekt. Som subjekt "erfar" du världen, "riktar" dig mot dess objekt (till de exampel erotiska objekten) och så vidare. Många politiska filosofer kan berätta att den politisk-ekonomiska historien handlar om framväxten av olika kollektiv som historiska "subjekt". Ett sådant "subjekt" anses arbetarklassen vara. Åtskilliga marxistiska filosofer och historiker (inte minst från före detta Sovjet) kan försäkra dig att arbetarklassen är det historiska subjekt som driver utvecklingen framåt, stadigt framåt, mot realiserandet av det klasslösa samhället. Men tänk nu om allt detta snack om "subjektet" - det individuella eller det kollektiva - inte är något annat än just snack? Inget annat än välformulerat filosofiskt snack och "mumbo jumbo"? Med andra ord: inget annat än ideologi?
Det fanns en person som hävdade detta. En person som under lång tid var i det närmaste bortglömd (han passade inte in i postmodernismen), men vars kritik av "subjektsfilosofin" var så radikal att den fortfarande förmodligen skrämmer de flesta som inser vad den innebär. Den personen var den store franske marxisten Louis Althusser. För Althusser existerar vi inte som personer oberoende av ett socialt sammanhang: det finns inga genuina och unika subjekt. Det vi tycker är vår personlighet och vår "subjektivitet" är något som uppstår när olika representanter för auktoritet tilltalar oss som om vi vore personer. Samhället och dess representanter (i början föräldrarna, sedan läraren, prästen o.s.v.) riktar "appeller" till oss. Därför säger Althusser att de illusioner som våra subjekt är uppstår genom "interpellation". Men också de "kollektiva" subjekt som sägs "driva" historien är för Althusser illusioner. Enligt Althusser finns det ingen mening i den historiska utvecklingen, eftersom det inte finns några historiska subjekt som kan tillföra någon mening.
Detta är Althussers radikala materialistiska ståndpunkt. Han jämför den idealistiska och den materialistiska historiesynen med två personer som går ombord på ett tåg. Idealisten har fått veta att tåget går till en viss station - och han tror på det! (Somliga idealister tror t.o.m. på gud.) Materialisten däremot har insett att tåget inte har något mål och att man kan hamna vart som helst.
Att du är ett "subjekt" som "erfar" världen är strunt för Althusser. Ett påstående utan täckning och mening. Ett ideologiskt påstående! Det är snarare världen som erfar dig, som skapar dig (genom de händelser och strukturer som placerat dig i den situation där du nu är). Denna radikalitet i tanken kan verka skrämmande. Det som skrämmer mest i detta är kanske den tomhet vi upplever när vi anar att historien (vår egen och den så kallade "mänsklighetens") saknar mening: att vad som helst kan hända. Denna tomhet fyller vi med våra identiteter, våra små personliga historier, och vår känsla av att vara subjekt.
Men dom identiteterna får inte förväxlas med dom objektiva processer som äger rum bortom vårt medvetna tankeliv och vårt sociala liv. För Althusser, vars ryktbarhet berodde helt på hans tolkningar av Marx, var Marx avgörande bidrag inte att han upptäckte ett "historiskt subjekt" vid namn "arbetarklassen". Althusser förnekar subjektstänkandet, förklarar det vara en variant av borgerlig ideologi (liksom för övrigt den "strukturalism" många velat räkna honom till). Däremot kan vi genom Althusser tydligare förstå vad det var för sorts objekt (till skillnad från subjekt) som Marx upptäckte. Det rörde sig om objekt som tidigare inte hade varit föremål för diskussion eftersom det inte funnits några namn på dem. Marx gav dem namn: han kallade dem till exempel "produktivkraft", "produktionsförhållande", "mervärde".
Ur denna synvinkel är också "subjektet" ett objekt. "Subjektet" arbetarklassen är med andra ord inte något som uppstår av sig självt, spontant eller naturligt som en sorts "mirakel" som ska driva utvecklingen framåt (mot det klasslösa samhället). Att arbetarklassen växer fram är betingat av vissa historiska och materiella faktorer (men för Althusser har detta skeende ingen bestämd rikting, det är slumpmässigt, historien saknar mening). För Marx och för Althusser räcker det att titta på dessa historiska och materiella faktorer för att förklara varför samhället ser ut som det gör. Marx teori är är en materialistisk och en historisk teori: därför har den i efterhand kommit att kallas "historiematerialistisk". För den marxist som tar Marx materialism på allvar (men det är det inte alla som gör) är det inte människors "subjekt" eller "medvetande" som bestämmer deras tillvaro. Det är tvärtom deras tillvaro (alltså de objektiva relationer de befinner sig i) som bestämmer deras "medvetande" (alltså de föreställningar de har om sin tillhörighet, sin identitet, sina "subjekt").
Nu är det som sagt många som förkastar marxismen och historiematerialismen med hänvisning till att Marx skulle ha uppfunnit ett "subjekt" som inte fanns och som man därför blev tvungen att tvinga människor att förverkliga (som i Sovjet eller i ytterst marginell). Men frågan är om inte dessa "kritiker" (eller borgerliga ideologer) gör precis samma misstag som vissa marxistiska dogmatiker före och efter Stalin. Det rör sig i så fall om två misstag:
1) Att utgå ifrån att det primära och viktiga för Marx var arbetarklassen som "subjekt".
2) Att utgå ifrån att "subjekt" är något som finns över huvud taget.
Misstag 1 och misstag 2 i kombination leder till att man räknar med en skillnad mellan subjekt som finns och subjekt som inte finns (till exempel den arbetarklass som Marx skall ha "uppfunnit"). Då kan man också hävda något sådant som att arbetarklassen nog har funnits, men att den inte längre finns. Ett i grunden borgerligt ideologiskt tänkande (utgående från begrepp som "existens", "varade" och "subjekt") kan på så sätt dra sin slutsats (att arbetarklassen inte finns) utan att granska det antagande som ligger till grund för slutsatsen (att en klass är ett subjekt). Och det är också detta som kännetecknet på ideologiskt tänkande: att konklusionerna (slutsatserna) inte föregås av en granskning av premisserna (antagandena).
De här tankarna har upptagit Konstfred de senaste månaderna, samtidigt som han tänkt att det egentligen vore bättre att hålla gamla löften och fortsätta skriva något så när enkelt och kortfattat om arbetarkonstnärer. Men kanske behöver det ena inte nödvändigtvis utesluta det andra. Nu flödar Nätet över av "snuttar" och "kvitter" via TWITTER (se föregående "inlägg"). Man kan fråga sig om vi behöver allt detta, men å andra sidan kan det vara nyttigt för en skribent att tillåta sig att formulera saker mera snabbt och spontant. Det hade varit intressant att göra en "blogg" där man kopierar över alla sms-meddelanden och korta epost-meddelanden man skickar på dagarna. Konstfred är inte säker på att det skulle vara till hans fördel om han gjorde något sådant. Kanske skulle han inte få några fler författarstipendier... Men experiment av det slaget skulle säkert vara väldigt bra som demonstration av hur mycket som ryms under de "subjekt" vi tror att vi bygger.
Det hade inte blivit så mycket Althusser i vår om inte Konstfred av sin vän Fredrik Svensk (kritiker och högskolelärare i Göteborg) hade fått idén att läsa Althussers sena texter. De finns samlade på engelska (ännu inte på svenska, tyvärr) i volymen Philosophy of the Encounter: Later Writings 1978-1987. Se Linnea Nilssons utmärkta recension i Flamman:
Linnea Nilsson om "Philosophy of the encounter"
Linnea påpekar helt riktigt att Althussers sena texter saknar den "rigör" och klarhet som den tidigare produktionen har, men att dom å andra sidan tillför helt nya och överraskande perspektiv. Althusser var och är en kontroversiell figur i den marxistiska idédebatten. En italiensk Marxtolkare och semiotiker, Rossi-Landi, tvekade inte att jämföra hans texter med "en kvacksalvares smörja" eftersom Althusser hittade saker hos Marx som inte står hos Marx. (Men just det är en av huvudpoängerna med Althussers Marxtolkning, att lyfta fram konsekvenserna av Marx tänkande snarare än de ofta ofullgångna resonemang som faktiskt STÅR där).
Det viktiga med Althusser och hans ideer är hans intellektuella vaksamhet. Han tog filosofins uppgift på allvar och menade att filosofin skall vara en vetenskap: inte bara ett privilegierat tankenöje för en akademisk elit eller ett passivt refererande av filosofins historia. Han avvisade som sagt helt föreställningen om olika "subjekt" som drivande i den historiska utvecklingen, klasskampen o.s.v. Detta var för honom bara en variant av tidigare epokers tänkande: för att kunna skapa ett nytt samhälle måste den radikala filosofin upphöra att dra med sig gammalt tankebagage från dessa tidigare epoker. Althusser var en konsekvent materialist: så konsekvent att han till slut också avvisade den dialektiska delen av den dialektiska delen av den dialektiska materialismen. Här såg han åter igen ett arv från en äldre, borgerlig filosofi: denna gång från Hegel och hans dialektik.
På så sätt kom Althusser i skarp konflikt med stora delar av 1960-talets intellektuella vänster i Frankrike. Genom sitt exempel och sin undervisning (som lärare i filosofi vid elitskolan Ecole Normale Superieure) fick han ett avgörande inflytande på den generation filosofer som man nu förknippar med begreppen "postmodernism" och "poststrukturalism". Med Althusserelever som Jacques Derrida, Michel Foucault, Jean Baudrillard och Jacques Rancière skulle den "postmoderna" vänsterfilosofin till stor del kunna kallas "post Althusserfilosofin". Frågan är också om inte mycket av överdrifterna, världsfrånvändheten och dom ideologiska dikeskörningarna i den postmoderna filosofin beror på att man utgick från oklara passager i Althussers texter (och sådana finns det många av!), missuppfattade dom och hamnade i något helt annat än vad Althusser själv menat. Det som var en konsekvent materialism hos Althusser vändes hos efterföljarna till något som kan likna en total idealism, en filosofi så långt uppe i ideernas värld att den helt vänt sig bort från den sociala och materiella verkligheten. Och här kom filosofin "post Althusser" att ligga helt rätt i tiden: den verkade beskriva en allmän känsla av desorientering och verklighetsupplösning i en tid då alla drömmar om en annan och bättre värld än kapitalismens verkade ha kollapsat och korrumperats. Jean Baudrillard, som dog förra året, var kanske den som tydligast och med störst massmedialt "genomslag" formulerade denna postmoderna "nihilism" (uppfattningen att inget finns att tro på: "nihil" är latin och betyder "inget").
Precis som Althusser är Baudrillard noga med att skilja mellan individen och subjektet, mellan det individuella och det subjektiva. För både Althusser och Baudrillard är "individ" en teknisk term som inte betyder något mer än att något/någon står som en avskild del av en helhet (till exempel ett "samhälle"). Subjektet, däremot, är något aktivt och agerande. För Althusser är "subjektsfilosofin" en del av en borgerlig ideologi som måste brytas ner om vi skall kunna nå fram till en saklig beskrivning av samtiden och dess sociala relationer. För Baudrillard, som helt tappat Althussers tro på filosofins vetenskapliga uppdrag, har subjektet och det subjektiva snarare blivit en vacker dröm som gått förlorad när den globala marknadsekonomin raducerat oss alla till likriktade pusselbitar i en låtsasvärld (eller med Baudrillards term ett "simulacrum"). För Althusser var subjektiviteten en borgerlig myt, men nilhilisten Baudrillard är samtidigt en romantisk nostalgiker som saknar den tid då man ännu kunde tro på denna borgerliga myt. Eller kanske den tid då borgerligheten ännu var "riktigt borgerlig", dvs. värdekonservativ...
Zygmunt Bauman (för att återknyta till honom) hörde faktiskt till dom tänkare som Baudrillard verkade ha viss respekt för, och refererade till ibland. Men deras uppfattningar om individen och den individuella var helt olikartade. För Bauman är underklassens stora olycka att den berövats sin individualitet. För Baudrillard är det just individualiteten och individualismen som är den stora olyckan. Med sig från Althussers undervisning har han bland annat den viktiga åtskillnaden mellan det individuella och det subjektiva. I en diskussion på European Graduate School för några år sedan, filmad och utlagd på YouTube, säger Baudrillard så här om vår tids individsamhälle. Precis som så mycket av det som Baudrillard sade är det ideologiskt dunkelt men ändå träffsäkert. I översättning:
Detta system, detta arrangemang, denna disposition, behöver inte längre något subjekt. Tvärtom: det måste förstöra subjektet. Vi kan se detta skifte från subjektet till det individuella - idag talar man om individer. Alltid det individuella, individens frammarsch, och så vidare. Individen är inte subjektet. Subjektet är förbi. Vi har att göra med individen. Och individen har inte någon originalitet. Den är bara en partikel, ett molekylärt fragment av ett nätverk, av en samling, av en resurs, och så vidare. Och när du på det sättet är en partikel i ett nätverk är du inget subjekt längre. Du kan bara vara individuell som en abstrakt konfiguration, - jag kunde kanske säga på ett "operationellt sätt" men jag vet inte om det har någon mening /skratt/ - du är en ren operation utifrån systemets funktion, du är en biprodukt av systemet /.../
(Översatt av Fred Andersson, Turku/Åbo, mars 2009)
Se klippet här:
Baudrillard röker och svarar på frågor, European Graduate School 2002
Länkning pågår till "intressant.se"
Det har varit en del "hit och dit" sista tiden. Dags därför att åter ta tag i granskningen av mottagarna av Johan Ahlbäcks konstpris och upprepa listan från 2 november. Följande pristagare återstår att berätta om:
2003 Ulla Grytt, Stockholm
2004 Jean Hermanson, Malmö
2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg
2006 Maria Söderberg, Stockholm
2007 Jan Annerborn, Sandviken
2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika
2009 års pristagare offentliggörs vid detta års Johan Ahlbäckdagar som hålls 2-3 oktober. Årets tema är "MÄNNISKAN - PLATSEN - KONSTEN". Föredrag hålls av bland andra dom rikskända "dalapoeterna" Göran Greider och Bengt-Emil Johnson. Sedvanlig konstutställning öppnas, denna gång med förra årets pristagare, textilkonstnären Britt-Marie Rydberg. Se Johan Ahlbäckstiftelsens hemsida för mer information:
Johan Ahlbäckstiftelsen
Andra teman som skall tas upp av Konstfred i framtiden är:
Den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)
Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier under 1990-talet och fram till nu)
Yngre konstnärer som idag arbetar politiskt och/eller närmar sig arbetarkonsten. Se den aktuelle Victor Marx som fick avbryta sin utbildning vid Konsthögskolan efter en konflikt om ett projekt för hemlösa:
Till bloggen "gatukonst.se"
Dom som besöker "Arbetarkonst" för att informera sig om arbetarkonsten kan nu med med fördel sluta här och vänta på de kommande spaningarna. Dom som också tycker att dom har tid med några tilltrasslade teoretiska och sociologiska resonemang kan fortsätta:
Denna blogg var från början tänkt att vara en blogg om underklass och kultur. En blogg med en sorts vilt och oakademiskt tänkande ur en underklassposition. Idén var absurd redan i det att signaturen Konstfred inte på något sätt kan göra anspråk på att vara underklass, även om han en gång i tiden kanske var det. Själva begreppet underklass är för övrigt väldigt problematiskt. Och det har redan upprepats här på bloggen flera gånger. Konstfred erkänner gärna att han saknar grundutbildning i sociologi och därför egentligen inte har minsta kompetens att definiera begreppet.
Den/det som skriver detta fortsätter att kalla sig Konstfred, att omnämna sig själv/t i "tredje person" iställer för att säga "jag". Han/det/den fortsätter också att skifta mellan olika stilnivåer - ibland akademiskt, ibland talspråk - som om han/det/den vore flera olika personer. Det finns en tanke med detta. "Han" är nämligen flera olika personer. Det är vi alla. Det märks bland annat i hur vi anpassar vårt sätt att skriva till olika situationer.
Under 1970-talet trängde ett nytt och mer talspråkligt sätt att skriva fram - särskilt då i skönlitteratur, men också i journalistik och till och med i akademisk litteratur. Man började till exempel skriva DOM istället för DE eller DEM, man förenklade satsbyggnaden, man började använda dialekt (alltså regionala ordvarianter) och sociolekt (alltså klassbundet språkbruk) mer ogererat. Det är egendomligt att gå igenom presslägg i arkiven och se hur skribenter som i mitten på 60-talet skriver som gamla pensionerade lektorer bara några år senare skriver som mods från förorten... Mycket av detta försvann sedan, under det nykonservativa 80-talet och det svartklädda 90-talet. Men att skriva "dom" istället för "de" är kanske en ännu tydligare språkpolitisk markering idag än vad det var på 70-talet.
En röst talar ur den text som med ojämna mellanrum sipprar fram på denna blogg, men var befinner sig rösten? Kommer rösten ibland från ett spontant, naturligt subjekt, eller är detta bara en illusion? Vad är ett "subjekt" förresten? Man säger "subjekt" och menar "någon", en aktör i världen, någon som agerar och talar/skriver. Men engelsmännen säger också "subject" och menar tvärtom ÄMNET: det som det talas/skrivs om. Alltså snarare "objektet" för "subjektet". Det finns en motsägelse här. Ordet "subjekt" har en historia, och den historien avspeglar skiften mellan olika uppfattningar om vilka "vi" är i förhållande till "världen" och samhället.
Ett alternativ är att vara anonym. Idén om anonymitet är helt i överensstämmelse med tillhörighet till underklassen. Att vara underklass är egentligen att vara frånvarande, att ha en ickeidentitet, att vara ingen. Hör till exempel på sociologen Zygmunt Bauman, förvisso en uttalad antimarxist, och vad han säger om underklassen i den lilla intervjuboken Identitet från 2004:
I översättning:
Men de människor som har förnekats rätten att hävda en identitet de själva har valt (detta är ett tillstånd som överallt undviks och fruktas) har ändå ännu inte hamnat i makthierarkins allra lägsta region; där är en plats som är lägre än låg - en plats på botten av botten. Ner dit faller (eller snarare knuffas) människor som förnekas rätten att hävda någon som helst identitet utöver en tillskriven och påtvingad klassifikation; människor vilkas skrivelser inte behandlas och vilkas protester inte hörs även om de skulle ansöka om att få domen upphävd. Detta är de människor som nu kommit att betecknas som 'underklass': hänvisade till en undre värld utanför samhällets hank och stör /.../. Om du har förvisats till underklassen (för att du lämnade skolan, eller är en ensam mamma som lever på socialbidrag, eller går eller har gått på droger, eller är hemlös, eller tiggare, eller medlem av någon annan kategori som inte ingår i den auktoriserade listan över dem som är respektabla och välkomna) så kommer varje annan identitet som du eftersträvar och kämpar för att uppnå att förvägras dig från början. Innebörden av 'underklassens identitet' är frånvaro av identitet; utsuddandet eller förnekandet av det individuella, av 'ansiktet' - detta föremål för etiska och moraliska omsorger.
(Översatt av Fred Andersson, Turku/Åbo, mars 2009)
På engelska:
"But the people who have been denied the right to assume the identity of their choice (a universally resented and feared predicament) have not yet landed in the lower-most regions of the power hierarchy; there is a lower space than low - a space underneath the bottom. Into this space fall (or, more correctly, are pushed), people who are denied the right to claim an identity as distinct from an ascribed and enforced classification; people whose petition won't be admitted and whose protests won't be heard even if they do petition for the annulment of the verdict. These are the people recently dubbed the 'underclass': exiled to the netherland out of the bounds of society /.../. If you have been assigned to the underclass (because you are a school dropout, or a single mother on welfare, or a current or former drug addict, or homeless, or a beggar, or a member of the other categories left out of the authoritatively endorsed list of those that are proper and admissible) any other identity you may covet and struggle to attain is a priori denied. The meaning of the 'underclass identity' is an absence of identity; the effacement or denial of individuality, of 'face' - that object of ethical duty and moral care." (sidan 39)
Hur skall då sådana människor, som inte tillåts ha varken någon identitet eller något ansikte, kunna ha en kultur och en konst? Svaret är att de inte har det. Det finns ingen kultur som är specifik för underklassen, ingen underklasskonst. Och det finns knappast någon kultur som görs med sikte på underklassen. Eller, mer exakt formulerat: Det finns knappast någon kultur som vänder sig till underklassen som just underklass. Arbetarlitteraturen definierade Furuland (se tidigare spaningar) som litteratur AV, FÖR och OM arbetare. Men kultur AV underklass skulle innebära att underklassen får en kultur, en identitet, ett ansikte - att den inte är ansiktslös längre, och därmed inte längre underklass. Kultur FÖR underklass skulle vara rent förnedrande eftersom den skulle utgå ifrån att den med låg social status också skall ha "låg" kultur". Och kultur OM underklassen skulle underklassen inte vilja ha, för den upplever tillräckligt av sina villkor i den egna vardagen. Det är därför dom bilder vi hittar i underklassen inte avbildar någon underklassverklighet. Istället avbildar dom den ansiktslösa underklassens dröm om hur den skulle vilja ha det. Och den kultur underklassen omger sig med är en billigare kopia av traditionell borgerlig kultur. Romantiska stämningslandskap, men målade på löpande band. Stilmöbler med mahogny och ek som bara är fanér. Veckotidningarna som visar ett bättre liv: det man skulle vilja leva. Och en viktig poäng är att denna kultur inte är något som bara finns hos underklassen. Den finns också hos många som självmedvetet räknar sig som arbetarklass, och även hos dom som ekonomiskt och socialt stigit till mellanskikten. Ingen kultur är specifik för underklassen, eftersom förebilderna till dom billiga kopiorna alltid är hämtade någon annanstans ifrån. Hur man än vänder och vrider på frågan förblir underklassen en sorts "ickekategori". En rent negativ kategori, definierad bara genom det den inte är (men skulle vilja vara).
En sak till är viktig här: Att säga "underklass" är i praktiken alltid att säga "undermänniska". Och hur skulle man med gott samvete kunna kalla sig själv eller någon annan människa för en "undermänniska"? Detta skulle vara ett fascistiskt språkbruk: undermänniskan förutsätter den motsatta idén, den om övermänniskan. Men så snart en person från underklassen börjar göra något som gör anspråk på att vara konst har han eller hon börjat sin sin resa uppåt. Samma sak med den som sätter sig att läsa med sikte på att ta sig någon annanstans med hjälp av böckerna. Vill man se hur den resan tar sig uttryck i politisk och ideologisk kamp är det arbetarrörelsen man får titta på. Vill man se underklassens erfarenheter gestaltade i litteratur och konst finns det inga andra källor än arbetarlitteraturen och arbetarkonsten.
Men vi lever i en tid av aggressiva borgerliga myter. Det sägs att arbetarklassen har försvunnit, eller åtminstone mist sin betydelse, eftersom så många arbetare antingen verkar dela medelklassens levnadsvillkor eller sjunkit ner i arbetslöshet (med andra ord ner i underklassen). Denna borgerliga mytbildning grundar sig på en sammanblandning av två helt åtskilda kategorier: klass och identitet. En sociolog som Zygmunt Bauman bidrar till denna sammanblandning: hela hans sociala tänkande har till slut kommit att handla om identitet, och som alla mer eller mindre liberala ideologer har han ett visst ideal: den självförverkligande individens ideal, individualismens ideal. Det värsta han kan tänka sig är vad han i citatet här ovan kallar "utsuddandet eller förnekandet av det individuella" som han jämför med utsuddande av själva ansiktet - som om en människas ansikte bara skulle bestå av "det individuella". Baumans språk är vackert och han har slagkraftigt karaktäriserat dom sociala relationernas fragmentering under mediernas tryck, men den empiriska basen för hans påståenden är tveksam. Han är en gammaldags liberal ideolog mer än en kritiskt arbetande sociolog - och inom en viss postmodernism med förkärlek för nostalgi blev han husgud.
Identitet och klass är inte utbytbara kategorier. Klass och klasskamp är något annat än identitet. Med risk för att bli tjatig tål följande att upprepas: klass och klasskamp har att göra med produktionsförhållanden, exploatering och ackumlation av kapital. Klassen är inte en "känsla" av gemenskap grundad på vissa "tecken" på gemenskap (till exempel liknande klädsel, liknande vanor, liknande UTSEENDE...) utan ett delat villkor som är bestämt av en ekonomisk relation. Detta villkor leder till gemensam handling. Idag, när man kan tycka att den nordeuropeiska arbetarklassen inte "handlar" i någon annan bemärkelse än på Willys och K-market kan sådana resonemang verka främmande på gränsen till parodiska. Men kanske beror det på att det finns en dominerande ideologi som får oss att förväxla klassens sammansättning och handling med de omedvetna och närmast automatiska handlingar som vi vant oss vid att vårt nuvarande konsumtionssamhälle kräver av oss som delar av detta samhälle: en klass verkar vara de som går till samma sorts mataffärer, köper samma sorts öl, kör samma sorts bilar, föredrar samma sorts nöjen, raggar upp varandra på ett visst sätt, klär sig och rör sig på ett visst sätt, och så vidare.
När dessa gemensamma beteendemönster som förknippats med en viss klass mer och mer splittras upp och omvandlas till en mångfald av identiteter under trycket av såväl subkulturer som kommersiella livsstilsproducenter är det lätt att få intrycket att arbetarklassen inte längre finns. Vi ser ju i Skandinavien idag inte längre någon homogen massa i blåkläder som strömmar till fabrikerna på morgonen, utan den mest skiftande blandning av radhusfolk i träningsoverall, svartklädda småbarnsföräldrar med tribaltatueringar och peircingar, gamla proggare, "helt vanliga knegare", vårdbiträden, sverigedemokrater (eller "sannfinnar"), vänsterpartister (eller vänsterförbundare), folk i villa, folk i hyresrätt, o.s.v.
Det är denna mångfald, denna "diversitet" för att dra till med ett akademiskt ord, som fått Bauman och många andra att hävda att det var Marx och marxisterna som uppfann arbetarklassen som "historiskt subjekt" och sedan aldrig lyckades få de faktiska människorna med sina "individuella" avvikelser och intressen att passa in i denna uppfinning, detta "subjekt". Budskapet från dom här sociologerna är klart och tydligt: dom ser hela idén om arbetarklassen som en sorts förtryck, som en rent teoretisk idé som är påtvingad uppifrån - påtvingad av en filosofisk intelligentia, av Staten, och så vidare. Det är ungefär som när svenska kulturskribenter (till exempel Mikael Löfgren i Dagens Nyheter) skriver om socialdemokratisk kulturpolitik och får den att se ut som något som påtvingats det arma "folket" (och som landets nuvarande "goda" regering alltså måste "rädda" folket från...)
Det centrala begreppet här är "subjekt". Vad är ett "subjekt"? Dom flesta filosofer kan berätta för dig att du är ett subjekt. Som subjekt "erfar" du världen, "riktar" dig mot dess objekt (till de exampel erotiska objekten) och så vidare. Många politiska filosofer kan berätta att den politisk-ekonomiska historien handlar om framväxten av olika kollektiv som historiska "subjekt". Ett sådant "subjekt" anses arbetarklassen vara. Åtskilliga marxistiska filosofer och historiker (inte minst från före detta Sovjet) kan försäkra dig att arbetarklassen är det historiska subjekt som driver utvecklingen framåt, stadigt framåt, mot realiserandet av det klasslösa samhället. Men tänk nu om allt detta snack om "subjektet" - det individuella eller det kollektiva - inte är något annat än just snack? Inget annat än välformulerat filosofiskt snack och "mumbo jumbo"? Med andra ord: inget annat än ideologi?
Det fanns en person som hävdade detta. En person som under lång tid var i det närmaste bortglömd (han passade inte in i postmodernismen), men vars kritik av "subjektsfilosofin" var så radikal att den fortfarande förmodligen skrämmer de flesta som inser vad den innebär. Den personen var den store franske marxisten Louis Althusser. För Althusser existerar vi inte som personer oberoende av ett socialt sammanhang: det finns inga genuina och unika subjekt. Det vi tycker är vår personlighet och vår "subjektivitet" är något som uppstår när olika representanter för auktoritet tilltalar oss som om vi vore personer. Samhället och dess representanter (i början föräldrarna, sedan läraren, prästen o.s.v.) riktar "appeller" till oss. Därför säger Althusser att de illusioner som våra subjekt är uppstår genom "interpellation". Men också de "kollektiva" subjekt som sägs "driva" historien är för Althusser illusioner. Enligt Althusser finns det ingen mening i den historiska utvecklingen, eftersom det inte finns några historiska subjekt som kan tillföra någon mening.
Detta är Althussers radikala materialistiska ståndpunkt. Han jämför den idealistiska och den materialistiska historiesynen med två personer som går ombord på ett tåg. Idealisten har fått veta att tåget går till en viss station - och han tror på det! (Somliga idealister tror t.o.m. på gud.) Materialisten däremot har insett att tåget inte har något mål och att man kan hamna vart som helst.
Att du är ett "subjekt" som "erfar" världen är strunt för Althusser. Ett påstående utan täckning och mening. Ett ideologiskt påstående! Det är snarare världen som erfar dig, som skapar dig (genom de händelser och strukturer som placerat dig i den situation där du nu är). Denna radikalitet i tanken kan verka skrämmande. Det som skrämmer mest i detta är kanske den tomhet vi upplever när vi anar att historien (vår egen och den så kallade "mänsklighetens") saknar mening: att vad som helst kan hända. Denna tomhet fyller vi med våra identiteter, våra små personliga historier, och vår känsla av att vara subjekt.
Men dom identiteterna får inte förväxlas med dom objektiva processer som äger rum bortom vårt medvetna tankeliv och vårt sociala liv. För Althusser, vars ryktbarhet berodde helt på hans tolkningar av Marx, var Marx avgörande bidrag inte att han upptäckte ett "historiskt subjekt" vid namn "arbetarklassen". Althusser förnekar subjektstänkandet, förklarar det vara en variant av borgerlig ideologi (liksom för övrigt den "strukturalism" många velat räkna honom till). Däremot kan vi genom Althusser tydligare förstå vad det var för sorts objekt (till skillnad från subjekt) som Marx upptäckte. Det rörde sig om objekt som tidigare inte hade varit föremål för diskussion eftersom det inte funnits några namn på dem. Marx gav dem namn: han kallade dem till exempel "produktivkraft", "produktionsförhållande", "mervärde".
Ur denna synvinkel är också "subjektet" ett objekt. "Subjektet" arbetarklassen är med andra ord inte något som uppstår av sig självt, spontant eller naturligt som en sorts "mirakel" som ska driva utvecklingen framåt (mot det klasslösa samhället). Att arbetarklassen växer fram är betingat av vissa historiska och materiella faktorer (men för Althusser har detta skeende ingen bestämd rikting, det är slumpmässigt, historien saknar mening). För Marx och för Althusser räcker det att titta på dessa historiska och materiella faktorer för att förklara varför samhället ser ut som det gör. Marx teori är är en materialistisk och en historisk teori: därför har den i efterhand kommit att kallas "historiematerialistisk". För den marxist som tar Marx materialism på allvar (men det är det inte alla som gör) är det inte människors "subjekt" eller "medvetande" som bestämmer deras tillvaro. Det är tvärtom deras tillvaro (alltså de objektiva relationer de befinner sig i) som bestämmer deras "medvetande" (alltså de föreställningar de har om sin tillhörighet, sin identitet, sina "subjekt").
Nu är det som sagt många som förkastar marxismen och historiematerialismen med hänvisning till att Marx skulle ha uppfunnit ett "subjekt" som inte fanns och som man därför blev tvungen att tvinga människor att förverkliga (som i Sovjet eller i ytterst marginell). Men frågan är om inte dessa "kritiker" (eller borgerliga ideologer) gör precis samma misstag som vissa marxistiska dogmatiker före och efter Stalin. Det rör sig i så fall om två misstag:
1) Att utgå ifrån att det primära och viktiga för Marx var arbetarklassen som "subjekt".
2) Att utgå ifrån att "subjekt" är något som finns över huvud taget.
Misstag 1 och misstag 2 i kombination leder till att man räknar med en skillnad mellan subjekt som finns och subjekt som inte finns (till exempel den arbetarklass som Marx skall ha "uppfunnit"). Då kan man också hävda något sådant som att arbetarklassen nog har funnits, men att den inte längre finns. Ett i grunden borgerligt ideologiskt tänkande (utgående från begrepp som "existens", "varade" och "subjekt") kan på så sätt dra sin slutsats (att arbetarklassen inte finns) utan att granska det antagande som ligger till grund för slutsatsen (att en klass är ett subjekt). Och det är också detta som kännetecknet på ideologiskt tänkande: att konklusionerna (slutsatserna) inte föregås av en granskning av premisserna (antagandena).
De här tankarna har upptagit Konstfred de senaste månaderna, samtidigt som han tänkt att det egentligen vore bättre att hålla gamla löften och fortsätta skriva något så när enkelt och kortfattat om arbetarkonstnärer. Men kanske behöver det ena inte nödvändigtvis utesluta det andra. Nu flödar Nätet över av "snuttar" och "kvitter" via TWITTER (se föregående "inlägg"). Man kan fråga sig om vi behöver allt detta, men å andra sidan kan det vara nyttigt för en skribent att tillåta sig att formulera saker mera snabbt och spontant. Det hade varit intressant att göra en "blogg" där man kopierar över alla sms-meddelanden och korta epost-meddelanden man skickar på dagarna. Konstfred är inte säker på att det skulle vara till hans fördel om han gjorde något sådant. Kanske skulle han inte få några fler författarstipendier... Men experiment av det slaget skulle säkert vara väldigt bra som demonstration av hur mycket som ryms under de "subjekt" vi tror att vi bygger.
Det hade inte blivit så mycket Althusser i vår om inte Konstfred av sin vän Fredrik Svensk (kritiker och högskolelärare i Göteborg) hade fått idén att läsa Althussers sena texter. De finns samlade på engelska (ännu inte på svenska, tyvärr) i volymen Philosophy of the Encounter: Later Writings 1978-1987. Se Linnea Nilssons utmärkta recension i Flamman:
Linnea Nilsson om "Philosophy of the encounter"
Linnea påpekar helt riktigt att Althussers sena texter saknar den "rigör" och klarhet som den tidigare produktionen har, men att dom å andra sidan tillför helt nya och överraskande perspektiv. Althusser var och är en kontroversiell figur i den marxistiska idédebatten. En italiensk Marxtolkare och semiotiker, Rossi-Landi, tvekade inte att jämföra hans texter med "en kvacksalvares smörja" eftersom Althusser hittade saker hos Marx som inte står hos Marx. (Men just det är en av huvudpoängerna med Althussers Marxtolkning, att lyfta fram konsekvenserna av Marx tänkande snarare än de ofta ofullgångna resonemang som faktiskt STÅR där).
Det viktiga med Althusser och hans ideer är hans intellektuella vaksamhet. Han tog filosofins uppgift på allvar och menade att filosofin skall vara en vetenskap: inte bara ett privilegierat tankenöje för en akademisk elit eller ett passivt refererande av filosofins historia. Han avvisade som sagt helt föreställningen om olika "subjekt" som drivande i den historiska utvecklingen, klasskampen o.s.v. Detta var för honom bara en variant av tidigare epokers tänkande: för att kunna skapa ett nytt samhälle måste den radikala filosofin upphöra att dra med sig gammalt tankebagage från dessa tidigare epoker. Althusser var en konsekvent materialist: så konsekvent att han till slut också avvisade den dialektiska delen av den dialektiska delen av den dialektiska materialismen. Här såg han åter igen ett arv från en äldre, borgerlig filosofi: denna gång från Hegel och hans dialektik.
På så sätt kom Althusser i skarp konflikt med stora delar av 1960-talets intellektuella vänster i Frankrike. Genom sitt exempel och sin undervisning (som lärare i filosofi vid elitskolan Ecole Normale Superieure) fick han ett avgörande inflytande på den generation filosofer som man nu förknippar med begreppen "postmodernism" och "poststrukturalism". Med Althusserelever som Jacques Derrida, Michel Foucault, Jean Baudrillard och Jacques Rancière skulle den "postmoderna" vänsterfilosofin till stor del kunna kallas "post Althusserfilosofin". Frågan är också om inte mycket av överdrifterna, världsfrånvändheten och dom ideologiska dikeskörningarna i den postmoderna filosofin beror på att man utgick från oklara passager i Althussers texter (och sådana finns det många av!), missuppfattade dom och hamnade i något helt annat än vad Althusser själv menat. Det som var en konsekvent materialism hos Althusser vändes hos efterföljarna till något som kan likna en total idealism, en filosofi så långt uppe i ideernas värld att den helt vänt sig bort från den sociala och materiella verkligheten. Och här kom filosofin "post Althusser" att ligga helt rätt i tiden: den verkade beskriva en allmän känsla av desorientering och verklighetsupplösning i en tid då alla drömmar om en annan och bättre värld än kapitalismens verkade ha kollapsat och korrumperats. Jean Baudrillard, som dog förra året, var kanske den som tydligast och med störst massmedialt "genomslag" formulerade denna postmoderna "nihilism" (uppfattningen att inget finns att tro på: "nihil" är latin och betyder "inget").
Precis som Althusser är Baudrillard noga med att skilja mellan individen och subjektet, mellan det individuella och det subjektiva. För både Althusser och Baudrillard är "individ" en teknisk term som inte betyder något mer än att något/någon står som en avskild del av en helhet (till exempel ett "samhälle"). Subjektet, däremot, är något aktivt och agerande. För Althusser är "subjektsfilosofin" en del av en borgerlig ideologi som måste brytas ner om vi skall kunna nå fram till en saklig beskrivning av samtiden och dess sociala relationer. För Baudrillard, som helt tappat Althussers tro på filosofins vetenskapliga uppdrag, har subjektet och det subjektiva snarare blivit en vacker dröm som gått förlorad när den globala marknadsekonomin raducerat oss alla till likriktade pusselbitar i en låtsasvärld (eller med Baudrillards term ett "simulacrum"). För Althusser var subjektiviteten en borgerlig myt, men nilhilisten Baudrillard är samtidigt en romantisk nostalgiker som saknar den tid då man ännu kunde tro på denna borgerliga myt. Eller kanske den tid då borgerligheten ännu var "riktigt borgerlig", dvs. värdekonservativ...
Zygmunt Bauman (för att återknyta till honom) hörde faktiskt till dom tänkare som Baudrillard verkade ha viss respekt för, och refererade till ibland. Men deras uppfattningar om individen och den individuella var helt olikartade. För Bauman är underklassens stora olycka att den berövats sin individualitet. För Baudrillard är det just individualiteten och individualismen som är den stora olyckan. Med sig från Althussers undervisning har han bland annat den viktiga åtskillnaden mellan det individuella och det subjektiva. I en diskussion på European Graduate School för några år sedan, filmad och utlagd på YouTube, säger Baudrillard så här om vår tids individsamhälle. Precis som så mycket av det som Baudrillard sade är det ideologiskt dunkelt men ändå träffsäkert. I översättning:
Detta system, detta arrangemang, denna disposition, behöver inte längre något subjekt. Tvärtom: det måste förstöra subjektet. Vi kan se detta skifte från subjektet till det individuella - idag talar man om individer. Alltid det individuella, individens frammarsch, och så vidare. Individen är inte subjektet. Subjektet är förbi. Vi har att göra med individen. Och individen har inte någon originalitet. Den är bara en partikel, ett molekylärt fragment av ett nätverk, av en samling, av en resurs, och så vidare. Och när du på det sättet är en partikel i ett nätverk är du inget subjekt längre. Du kan bara vara individuell som en abstrakt konfiguration, - jag kunde kanske säga på ett "operationellt sätt" men jag vet inte om det har någon mening /skratt/ - du är en ren operation utifrån systemets funktion, du är en biprodukt av systemet /.../
(Översatt av Fred Andersson, Turku/Åbo, mars 2009)
Se klippet här:
Baudrillard röker och svarar på frågor, European Graduate School 2002
Länkning pågår till "intressant.se"
Etiketter: arbetarkonst, Bengt-Emil Johnson, Britt-Marie Rydberg, Göran Greider, Jean Baudrillard, konst, Louis Althusser, postmodernism, sociologi, Zygmunt Bauman
