ARBETARKONST

Dagens spaning består bara av en länk, men den går till Konstfreds recension i Svenska Dagbladet av två aktuella utställningar som nämnts tidigare här på bloggen. Nämligen Erik Styrbjørn Pedersens utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn (slutar den 10 augusti) och utställningen "Liv och arbete i konsten" på Arbetets museum i Norrköping (som i gengäld pågår ända till den 2 november). Här är länken:

"Arbetarklassen tonar fram" (SvD 19/7-08)

På SvD:s hemsida finns en kommentarfunktion till utlagda artiklar, och det har tidigare funnits en kommentar till artikeln "Arbetarklassen tonar fram". Men kommentaren har blivit raderad (det är INTE Konstfred själv som bett att få den raderad!) Kommentaren var ensidigt negativ och tog upp en föreställning om arbetarkonst som är mycket spridd, nämligen att den skulle vara en sorts parti- och etablissemangskonst där konstnärer underkastas en viss ideologisk agenda hos en förtryckande fackföreningselit. Den folkliga konsten finns alltid någon annanstans, påstod debattören. Inlägget var intressant som exempel på det tankemönster som nyliberala debattörer brukar upprepa i de större politiska sammanhangen. Enligt det tankemönstret är det bästa som kan hända att politiken avskaffar sig själv eftersom den inte är något annat än ett hinder för de "processer" som utvecklas bäst om de lämnas i fred och som allt oftare brukar sammanfattas med den magiska termen marknaden. Lustigt nog får man det att se ut som om marknadens intressen alltid sammanfaller med folkets, som om marknadens vilja är identisk med den folkliga viljan. Man talar mycket hellre om "folket" än om "klassen" och "klasser", för själva termen "klass" antyder ju att det finns motsättningar inom folket och motvikter till marknanden. Det kan man inte tillåta, det måste förtigas (och därför var begreppet "klass" länge tabu i debatten). Enligt samma logik förkastas hela idén om politik som representation – eller med andra ord idén att politik bedrivs av vissa utsedda representanter för olika klasser, grupper och motstridiga intressen. Dessa representanter, påstår man, ägnar sig bara åt egenintresse och "käbbel". De förlorar sig, påstår man, i detta "käbbel" och har därför inte "folkets bästa" för ögonen (men tänk om det inte finns något "folk" utan bara grupper och klasser, och tänk om det inte kan existera några beslut som gynnar alla grupper och klasser!). Att en konstnär eller författare på liknande sätt kan framträda som representant för en grupp och dess intressen framställs också som suspekt. Man fortsätter att tjata om "folket" och "folkets konst" (men man menar "säljbar konst") och när en konstnär visar villkoren i hårt kroppsarbete (som Erik Styrbjørn Pedersen) eller uppmärksammar brister i arbetsmiljö och säkerhetsföreskrifter, så avfärdas det som beställningskonst för fackpampar. Och det är faktiskt helt logiskt ur en nyliberal synvinkel. För om man förnekar att det finns klasser med intressen som står i motsättning till den dominerande klassens intressen, så måste man förstås också förneka att klassens representanter bland politiker, förhandlare och kulturarbetare representerar något annat än sig själva. Detta är helt enligt den nyliberala logiken att samhället INTE består av klasser utan av en mångfald isolerade öar (så kallade "individer") och att dessa isolerade öar på något konstigt sätt bildar en enhet som kallas "vanligt folk" (vilket innebär att den underbetalda lokalvårdaren är vanligt folk, att Fredrik Reinfeldt är vanligt folk, men INTE den papperslöse...). Inom ideologikritiken (se tidigare spaningar) finns det en intellektuellt klingande fackterm för denna ideologiska illusion. Termen är entifikation, vilket i sin tur kommer av termen "entitet" som ungeför betyder "väsen" eller "något som existerar men som inte har konkret fysisk gestalt". Det så kallade "folket" är just en sådan entitet. Något som man förställer sig som ett "väsen", fritt flygande och fristående från alla de kroppar/individer som ingår i "väsendet". Något som inte står i relation till något annat (så som en klass står i relation till en annan klass) utan som existerar i och genom sig självt (ungefär som "Gud" i judisk-kristen tappning). Den ideologiska tankeprocess där relationerna mellan verkliga individer och grupper omvandlas till en sådan föreställning om ett "väsen" är entifikationen. Faktiskt har också konsten framställts som entitet i traditionell, borgerlig historieskrivning – som ett väsen frikopplat från de ekonomiska och sociala relationer som den är avhängig av.

Från dessa ganska abstrakta (men NÖDVÄNDIGA!) resonemang är det bra att dimpa tillbaka i det konkreta, till exempel en viss persons konkreta dokumentation av villkoren i sitt yrke, här och nu. En sådan dokumentation finns på bloggen "Utsikt från ett tak" som drivs av byggnadsarbetaren Calle Fridén. Konstfred hittade honom och hans blogg av en slump när han tittade efter länkningar till "Arbetarkonst". Calle Fridén tar ofta upp kulturfrågor i sina inlägg och hans blogg är verkligen arbetarkultur i Lars Furulands mening: kultur för arbetare, om arbetare, av en arbetare. Här är länken:

Calle Fridéns blogg "Utsikt från ett tak"

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, arbejdermuseet, arbetets museum, svenska dagbladet, erik styrbjørn pedersen, calle fridén, arbetarkultur, arbetsmiljö, säkerhetsföreskrifter, ideologi, ideologikritik

Länkning pågår till "intressant.se"

Idag har Konstfred varit fullt upptagen med att sammanställa några utdrag från bloggen till en text som kommer att publiceras i en större svensk kulturtidskrift. Även andra publiceringar är på gång. Den fortsatta genomgången av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris och den igår utlovade texten om "semiotik" (teckenteori) får vänta till augusti, eftersom Konstfred nu kommer att ha sommarledigt med sin dotter på ett ställe där tillgång till dator saknas (och avsaknad av dator verkar vara en förutsättning för att Konstfred ska kunna ta ledigt). Första veckan i augusti beräknas spaningarna sätta igång igen. Tills vidare glädjer sig Konstfred åt bra respons från Magnus Nilsson (se föregående spaning) och den knivskarpe Nils Eng, ansvarig för bloggen Ideologikritiskt forum.

Länkning pågår till "intressant.se"

Några rader till om Magnus Nilssons definition av begreppet arbetarkonst (Arbetarhistoria nr 4 2007, se också spaning nr 2). Det är ingen lätt artikel han har skrivit, men just därför skulle den vara en bra läsning i till exempel studiecirklar om arbetarkultur. Mot slutet upprepar han sin definition av arbetarkonst som "konst vars reception i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (reception = mottagande i samhället). Innan dess har han konstaterat att "Förhållandet mellan arbetarkonst och andra former av konst" måste "förstås" som en "ideologisk relation som speglar relationen mellan motstridiga intressen" (det är Nilsson själv som kursiverar ordet "ideologisk"). Här är det säkert många som reagerar på denna plötsliga växling i resonemanget. Ideologi är inget som tas upp tidigare i texten, och man skulle kunna tycka att Nilsson här snävar in definitionen av arbetarkonst onödigt mycket, som om "relationen" mellan arbetarkonst och annan konst skulle kännetecknas av att arbetarkonsten har ett visst ideologiskt budskap. Kanske till och med ett godkänt ideologiskt budskap (godkänt av vissa partier och andra organisationer).

Fast Nilsson har tagit med i beräkningen att folk ska uppfatta termen "ideologi" på just det sättet, och därför fyller han genast på med ett avsnitt där det framgår att han har en annan och mycket vidare definition av ideologi än till exempel "partiets ideologi" eller "politisk ideologi" (jämför spaning nr 35). Fast detta avsnitt är väldigt kort och sammanpressat, och därför kan det vara svårt för den som inte har denna vidare definition klar för sig att förstå vad han menar. För marxist-leninistiska filosofer som Louis Althusser och Antonio Gramsci (en av det italienska kommunistpartiet PCI:s grundare, se hans nyligen utgivna Fängelsedagböcker på svenska) är ideologi något mycket mer försåtligt och omfattande än när vi säger "ideologi" och menar ett visst program eller ett visst system av dogmer och lärosatser. Gramsci, och senare (på 1960-talet) Althusser lade grunden till den forskning som har kommit att kallas "ideologikritisk". En forskning som kritiskt granskar olika budskap i till exempel konst och medier för att visa hur de uttrycker dominerande ideer (eller ideo-logier) som tjänar dominerande maktintressen. Som forskare ansluter sig Magnus Nilsson helt klart till denna ideologikritiska inriktning. En ideologisk relation (till exempel den mellan arbetarkonst och annan konst) definierar han, som sagt, som en relation som "speglar" en annan relation "mellan motstridiga intressen". Bakom det lilla ordet "speglar" finns hela den marxistiska teorin om förhållandet mellan samhällets bas (alltså de ekonomiska relationerna) och dess överbyggnad (alltså de institutioner, sedvänjor, ideologier o.s.v. som avspeglar basens relationer). Om detta skulle man förstås kunna skriva hur mycket som helst (jämför också de tidigaste texterna, från 2006, här på bloggen). Det väsentliga är att Nilsson också specificerar relationen mellan arbete och kapital som en "relation präglad av ojämlikt utbyte och därmed av olika intressen".

Det rör sig alltså inte om vilken relation som helst, utan om relationen mellan "arbete" (mer specifikt den dominerade klass som säljer sin arbetskraft) och "kapital" (mer specifikt den dominerande klass som köper arbetet). Relationen mellan arbete och kapital är motstridig därför att den är ojämlik. Om nu arbetarkonsten på något sätt avspeglar arbetarklassens intressen så innebär det att den också avspeglar den ojämlika relationen mellan arbete och kapital, för arbetarklassens intressen sammanfaller helt och hållet med upphävandet av denna ojämlika relation. Så långt är allt ganska klart och tydligt i Nilssons resonemang, åtminstone när man väl har hunnit ta till sig de begrepp han använder och identifiera tankegångarna bakom de korthuggna formuleringarna.

Alltså, för att summera: Det finns en relation mellan arbetarkonst och annan konst. Vi kan kalla den "relation 1". Det finns en relation mellan arbetarkonsten och arbetarklassen. Vi kan kalla den "relation 2". Men relationen mellan arbetarkonst och annan konst (relation 1) är en ideologisk relation eftersom den avspeglar den ojämlika relationen mellan arbetarklassen och borgarklassen. Och det är därför själva begreppet "arbetarkonst" blir kontroversiellt, för i samma stund som någon pekar på ett verk och säger "arbetarkonst" blir det underförstått att verket på något sätt aktualiserar den ojämlika relationen. En relation som borgerlig konstkritik och kulturteori helst förtiger genom att helt och hållet undvika begreppet "arbetarkonst".

Men så har vi också relationen mellan arbetarkonsten och arbetarklassen (relation 2). Det är denna relation som står i centrum i Magnus Nilssons mer grundläggande definition av begreppet arbetarkonst: att arbetarkonsten är "konst vars reception i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen". För den avgörande faktorn enligt denna definition är kopplingen eller relationen mellan konst och arbetarklass. De flesta av de problem som tidigare har berörts på den här bloggen handlar om denna "relation nr 2" och hur vi ska kunna säkerställa olika kopplingar mellan konst och arbetarklass (till exempel att viss konst visats i miljöer där den varit tillgänglig för arbetarklassen). Man skulle kunna säga att dessa problem uppstår så snart vi gör frågan om arbetarkonsten till en empirisk fråga, alltså en fråga om att bekräfta ett antagande genom att hänvisa till olika isolerade observationer. För att ta reda på "receptionen" (mottagandet) av arbetarkonst kan man till exempel "empiriskt" gå igenom hur olika skribenter har beskrivit den vid olika tillfällen. Och för att avgöra vilken konst som kvalificerar sig som arbetarkonst kan man "empiriskt" gå igenom motiv (besvara frågan "om vad?"), beställare och spridningshistoria ("för vem?") och upphovspersonernas bakgrund ("av vem?"). På så sätt kommer man "empiriskt" fram till någon sorts statistiskt genomsnitt av arbetarkonst. Ett annat sätt att uttrycka detta är att det statistiska genomsnittet av arbetarkonst blir en norm för arbetarkonst. Och precis som alla normer blir den begränsande.

Det är också därför som Nilsson konstaterar att Lars Furulands fokus på de tre frågorna "om vad?", "för vem?" och "av vem?" riskerar att utesluta väsentliga aspekter av arbetarkonsten, och det är därför han kastar fram sin egen och mer öppna definition. Men ingenstans i artikeln förklarar han vad han mer exakt och specifikt menar med "reception", eller vad det innebär att receptionen av ett verk "i avgörande grad" kopplas samman med arbetarklassen. Ändå är det tydligt att den lilla frasen "i avgörande grad" är väldigt viktig för definitionen. Kanske lika viktig som det lilla ordet "speglar" när det gäller ideologin som en avspegling av samhällets bas. Den lilla frasen innebär att det för Nilsson inte räcker med enbart konst som "kopplas samman" med arbetarklassen. Det krävs också att dess mottagande "i avgörande grad påverkas" av denna sammankoppling. Men vem eller vilka ska avgöra det? Vem eller vilka ska "avgöra" vad som är "avgörande"? Och hur ska det avgöras? Vilka observationer ska ligga till grund för avgörandet? Det verkar som om Nilsson här åter igen riskerar att fastna i de problem som har med det ensidigt empiriska (eller observerande) förhållningssättet att göra. Och att en empirisk insamling av exempel på arbetarkonst vars mottagande "i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" åter igen riskerar att producera en norm som kan bli begränsande.

Det är väl också därför som Nilsson till slut återknyter till sitt inledande påstående (i början av artikeln) att det är "något fel på själva frågan" när man ställer frågan "vad är arbetarkonst?" För att förklara varför det är fel på frågan och varför relationen mellan arbetarkonst och annan konst (det som vi kallade "relation 1") bör ses som en ideologisk relation hänvisar han till språkfilosofen Ludwig Wittgenstein. Och den hänvisningen gör inte direkt resonemanget mer lättbegripligt. Först säger Nilsson att hans egen definition av arbetarkonst är användbar eftersom

"jag med Ludwig Wittgenstein menar att ett ords betydelse i de flesta fall är 'dess användning i språket'" (här hänvisar Nilsson till den svenska översättningen av Wittgensteins Filosofiska undersökningar, Stockholm 1992, s. 31).

Sedan kommer han med följande ganska drastiska påstående: "Att ställa upp en definition av begreppet arbetarkonst som skiljer sig från den som används (och använts historiskt) i vardagsspråket innebär alltså att man definierar någonting annat än fenomenet arbetarkonst" (kursiveringarna är Nilssons egna). Vad Nilsson gör här är alltså att (kanske alltför kortfattat) förklara vad som är problemet med att ställa upp en definition av arbetarkonst som svar på frågan "vad är arbetarkonst?". Problemet är att termen "arbetarkonst" har använts i "vardagsspråket" vid olika tidpunkter och i en mångfald olika situationer och sammanhang. Och till "vardagsspråkets" eller det vardagliga språkets egenheter hör att de som talar kan använda språkets termer och begrepp utan att behöva reflektera närmare över hur de definieras. Två personer kan till exempel tala om arbetare och diskutera arbetares situation utan att i förväg ha kommit överens om vad en arbetare är. Termens betydelse är underförstådd i diskussionen.

Man skulle också kunna säga att det är det sammanhang där en term används som avgör om den är meningsfull eller inte, och att en term som används utanför sitt sammanhang inte längre har någon mening eller något värde. Vidare skulle man kunna säga att det som Nilsson kallar "fenomenet arbetarkonst" inte är något annat än de olika föremål och sammanhang som man har refererat till när man använt den språkliga termen "arbetarkonst" på ett meningsfullt sätt. Detta är ett helt annat sätt att se på mening och betydelse än det traditionella sättet. Eller i den traditionella språkfilosofi som Wittgenstein opponerade sig mot.

Antagligen är denna traditionella språkfilosofi fortfarande så inarbetad i kulturen och i våra medvetanden att ett sådant påstående som "ett ords betydelse är dess användning i språket" verkar helt främmande, ja rentav provocerande. Man tänker sig traditionellt att det finns: 1) En term, till exempel "Arbetarkonst", 2) Ett begrepp som är termens innehåll eller betydelse, och som kan definieras med hänvisning till ett visst föremål eller ett visst fenomen i yttervärlden. Men detta begrepp ser man som fristående från termen (och därmed som fristående från det språk där termen ingår som en del). Det ses också som en sorts medelvärde eller en gemensam nämnare för alla de ting som "faller" under begreppet. I fallet "Arbetarkonst" skulle alltså begreppet arbetarkonst (som betecknas med termen "arbetarkonst") motsvaras av vissa egenskaper som skulle vara gemensamma för alla de föremål som är arbetarkonst. Och tror man att det är så det förhåller sig ligger det också nära till hands att man skulle kunna komma fram till en definition av arbetarkonst som är oberoende av hur termen arbetarkonst faktiskt har använts. Termen arbetarkonst (eller dess användning) och begreppet arbetarkonst ses ju som åtskilda! Men Wittgenstein och därmed Nilsson opponerar sig mot denna traditionella språksyn. Att tro att ett ords innebörd existerar oberoende av språket är något helt annat än att tro att ett ords innebörd uppstår när språket brukas.

Så här långt är det nog fortfarande inte helt självklart att Wittgenstein nödvändigtvis måste vara med när Nilsson ska förklara varför relationen mellan arbetarkonst och annan konst (relation 1) är en ideologisk relation och varför hans egen definition av fenomenet/begreppet arbetarkonst är användbar. Men i följande passage (fortfarande alldeles i slutet av texten) syr han ihop säcken:

"Att 'föreställa sig ett språk' är, för att åter använda en klassisk formulering av Wittgenstein, 'att föreställa sig en livsform' [här hänvisar Nilsson till sidan 17 i samma översättning av Filosofiska undersökningar]. Om den 'livsform' som bär upp ett visst språkbruk präglas av ojämlikhet bör detta språkbruk kunna betraktas som ett uttryck för denna ojämlikhet, det vill säga som ideologiskt. En sådan insikt nödvändiggör naturligtvis ett ideologikritiskt förhållningssätt till begreppet arbetarkonst. Och utifrån ett sådant förhållningssätt vill jag hävda att arbetarkonsten är intressant framför allt som ideologiskt fenomen."

Vad betyder då detta? Eftersom Wittgenstein förutsätter att ett ords mening är dess användning är det helt följdriktigt att han också säger att man "föreställer sig en livsform" när man föreställer sig ett språk. Användningen av språket sker ju i livet, i vardagen, i vardagens livsform. Men denna livsform är ojämlik, och därför betecknar begreppet "arbetare" den ena parten i en ojämlik relation. Detsamma gäller då för begreppet "arbetarkonst" till skillnad från annan konst (enligt relation 1). Att arbetarkonsten är "den konst vars reception i avgörande grad påverkas av att den kopplas samman med arbetarklassen" (enligt relation 2) innebär då att kopplingen av arbetarkonsten till arbetarklassen blir en viss sorts användning av begreppet arbetarkonst. Att "koppla" det ena till det andra är att använda begreppet och på så sätt ge det en ideologisk prägel. Det "ideologikritiska" förhållningssätt Nilsson efterlyser skulle då kunna bestå i att man granskar det "prat" som uppstått om och kring arbetarkonst för att se vilka ideologiska program och intressen som ligger bakom språkbruket och "begreppsanvändningen". Märk väl att Nilsson bara talar om "begreppet arbetarkonst" i detta sammanhang: "ett ideologikritiskt förhållningssätt till begreppet arbetarkonst". Som konstkritiker och konsthistoriker frågar man sig då om han menar att ideologikritisk forskning om arbetarkonst bara kan handla om själva begreppet och dess användning, men inte om fenomenet, alltså konstverken. Kan inte också verken, bilderna, skulpturerna uttrycka ideologi? Och kan det inte vara så att de ansluter sig till vissa normer för arbetarkonst som kan spåras i "pratet" om arbetarkonsten, men som framför allt kommer till uttryck i det visuella utförandet och på så sätt kan vara outtalade? Dessa frågor förblir obesvarade i Nilssons text. Ja, han ställer dem inte ens. Han har dock sagt sig vara villig att utveckla sina resonemang i dialog med konstvetare, och denna "spaning" ska ses som ett första bidrag till dialogen från Konstfreds sida.

Något som skulle kunna utveckla dialogen är ett semiotiskt (tecken-teoretiskt) perspektiv på bilder och bildkonst. Med andra ord ett perspektiv där också bilder ses som tecken och som språk. Men i så fall tecken och språk som inte nödvändigtvis fungerar på samma sätt eller uttrycker samma saker som "pratet" och skriften. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till "intressant.se"

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, ideologi, ideologikritik, språkfilosofi, semiotik, Wittgenstein, Marx, Gramsci, Althusser, Magnus Nilsson

I anknytning till förra inlägget kommer här några egendomliga men tyvärr inte unika citat om industriskildringar, arbetarkonst och konst i allmänhet. Efter citaten följer korta kommentarer. Det första citatet är från den lilla skriften Målerisk poetik, utgiven på eget förlag förra året av konstnären Mats Ahlgren. En skrift med många känsliga och träffsäkra iakttagelser om konstens estetiska dimension (Konstfred skickar ett uppriktigt tack till Ahlgren, som skänkt honom skriften), men desto fler magplask när det gäller den samhälleliga. Om val av motiv skriver Ahlgren så här:

Det finns en del "hopplösa" motiv som är svårt att ge flera innehåll. Hit hör arbetsplatsmotiv, arbetarklasskildringar, sexscener, krigsskildringar, porträttmåleri, historiemåleri, mytologiska motiv, protest och propaganda måleri. Dessa motiv är belastade med uppenbart tendensiöst riktade intressen (tydligast märks detta när konsten underordnas en religiös väckelse eller partipolitisk agitation där konsten tappar all trovärdighet och upphör att vara konst ). Det alltför ensidiga ärendet gör att man inte kommer vidare, associationsbanorna låser sig hos både konstnär och publik. Helt omöjligt är det väl inte, men då måste man välja ett utförande som inte passar med motivet, så att man rycker motivet ur sitt gamla vedertagna uttryck och låter det få en mer tjänande roll. Motivet blir då underordnat ett annat program med helt andra avsikter.

(Ahlgren likställer alltså arbetsplatsmotiv och skildringar av arbetarklassen med sexscener, propaganda och den företeelse som brukar kallas "historiemåleri", alltså i första hand nationalistiska framställningar av historiska händelser, utförda på statlig beställning för att förstärka den officiella ideologin i 1800-talets för-demokratiska västvärld. Alla dessa konstformer och motivkretsar betecknar han som "belastade med uppenbart tendensiöst [ska stavas tendentiöst] riktade intressen" och därmed blir hans argumentation ett tydligt uttryck för kulturlivets tabu mot konst som partsinlaga. Riktigt egendomligt blir det när Ahlgren i samma andetag dömer ut konst som "underordnas en religiös väckelse", för på så sätt dömer han också ut en stor del (och kanske största delen) av det som ansetts vara stora mästerverk i konsthistorien. Till exempel Rubens stora propagandamålningar i den katolska motreformationens tjänst. Att Ahlgren är ganska extrem i sitt värnande om konstens oavhängighet visar sig när han till slut säger att det väl inte är "helt omöjligt" att man skulle kunna ha till exempel arbetsplatser som motiv, men i så fall måste man välja ett sätt att måla som "inte passar med motivet" så att motivet och budskapet kan underordnas det estetiska utförandet och dess överraskningseffekter.)

Som ett exempel på en minst lika extrem konstsyn (men i en helt annan generation) kan man ta en artikel av den unge kritikern Frans-Josef Petersson (vanligen känd som bara "Frans-Josef") i tidskriften OEI (i samma nummer av OEI medverkar faktiskt också Konstfred). Frans-Josefs artikel handlar om 2007 års biennal (utställning vartannat år) i Göteborg. En biennal med en uttalat politisk titel och inriktning. Men Frans-Josef är skeptisk mot vad han kallar en "enkel tanke på konst som motstånd". Han trasslar in sig ordentligt i sina exempel och begrepp, och allra värst blir det när han tar upp konstnären Thomas Hirschhorns idé om att all konst (oberoende av motiv och budskap) är en sorts motstånd (antagligen eftersom den hävdar rätten att sysselsätta sig med det onyttiga). Här är de konstigaste bitarna:

I den mån det finns ett motstånd som är inherent i vårt begrepp om konst är ju detta också ett motstånd mot varje enkel tanke om konst som motstånd

(Att något är "inherent" i ett begrepp borde på normal svenska innebära att det är oupplösligt förenat med begreppet. I det här fallet "motstånd", men vad Frans-Josef säger är att detta motstånd "ju" måste vara ett motstånd mot motståndet. Alltså ungefär samma sak som Ahlgren säger när han kräver att motivet underordnas det estetiska utförandet. Vad kommer det där lilla "ju" ifrån? Vad är det som gör Frans-Josef självsäker nog att utan närmare argumentation bara ta sitt påstående för givet?)

Hirschhorns egen formulering "att konst i sig själv är en form av motstånd, och den gör motstånd genom att vara konst" måste med andra ord förstås som ett utövande av motstånd också mot sig själv såsom konst.

(Detta är helt absurt, eftersom Hirschhorn inte säger något annat än att konsten gör motstånd bara genom att den är konst. Och då kan den väl knappst vända sig mot sig själv som konst utan att motståndet upphävs. Att Hirschhorns egen konst kan upplevas som en sorts antikonst, vilket för Frans-Josef är skäl nog att "med andra ord" göra sin egen tolkning av påståendet, ändrar inget i sak. För Hirschhorns konst och Hirschhorns påståenden är två olika saker, och den ena saken kan knappast "bevisa" den andra.)

Någonstans måste man ändå börja för att ta sig an vad jag uppfattar som en påtaglig problematik i dessa sammanhang: postulerandet av en ekonomisk och politisk verklighet under vilken konsten beredvilligt låter sig sorteras, kategoriseras, underordnas.

(Detta är artikelns slutkläm. Här har det till sist gått så långt att den ekonomiska och politiska verkligheten inte längre ses som något som finns utan något som postuleras, dvs. något som man påstår finns. Och detta påstående (att verkligheten finns) är för den intellektuelle kritikern Frans-Josef "en problematik". Givetvis tar han också avstånd från idén att konsten ska "sorteras" och "underordnas" denna verklighet som inte finns utan bara påstås. Tack och godnatt. Behovet av några rejäla injektioner verklighet i kulturlivet har sällan demonstrerats tydligare.)

Till slut konstkritikern (i Sydsvenskan) Carolina Söderholm och hennes jämförelser mellan 1930-talet och 1990-talet i skriften Bilden som vapen, utgiven i samband med den turnerande utställningen med Albin Amelins livsverk under 2002-2003. Under rubriken "Den socialt medvetne konstnären" skriver Söderholm bland annat:

Vem målar idag inkännande porträtt av vår tids kämpar; den stressade undersköterskan, den arbetslöse, den hårt trängda högstadieläraren?"

(Söderholm frågar, men kan inte svara. Detta tyder på att hon är okunnig om stora delar av den konst som görs i Sverige idag. En del av den har redan presenterats på den här bloggen. Men borde det inte ändå vara Söderholms plikt som konstkritiker att känna till den? Hennes okunskap är väldigt avslöjande.)

Naturligtvis är det inte enbart konsten som har förändrats. Samhället har under 1900-talets andra hälft genomgått en på många sätt smärtsam omvandling, där den värld som Amelin kände så väl till stor del försvunnit. Arbetarrörelsen och dess traditionella underlag, fabriksarbetarna, har skjutits i bakgrunden av en växande service- och informationssektor, som i stor utsträckning styrs av marknadsliberalismens lagar. Individen har stigit fram medan kollektivet kommit att inta en alltmer undanskymd plats. Detta speglas i konsten, som känsligt stämmer av strömningar i sin egen tid. Att måla stolta Första majdemonstrationer à la Amelin låter sig inte längre göras — demonstrationstågen har blivit för glesa och ingen har längre behov av att se dem förevigade.

(Detta är ett närmast karikatyrmässigt uttryck för den genomsnittliga liberala kulturskribentens föreställningar om samhällsutvecklingen, arbetarklassen och arbetarrörelsen. Man frågar sig om Söderholm sett ett enda av vänsterns tåg under det senaste decenniets uppsving, och hade hon vetat hur digitalkamerornas bilder cirkulerar mellan deltagarna efteråt hade hon definitivt inte påstått att ingen har "behov av att se dem förevigade". Som så ofta i kulturskribenters texter finns det också en viss sorts glidning eller oklarhet i Söderholms resonemang. Är den marginalisering av arbetarklassen som hon beskriver en reell marginalisering eller bara en minskad synlighet i medierna? Är tågen verkligen glesa eller är det bara i medierna de framställs som glesa? Och vilka intressen styr dom dominarande medierna? Halvkvädna visor och påståenden som är så svävande eller allmänna att skribenten aldrig kan konfronteras i en seriös diskussion med beviskrav — det är strategin i korta drag i texter som denna. Det är egendomligt att den kunnat publiceras i en skrift bekostad av ABF och LO. Ett uttryck för en självplågartendens i arbetarrörelsen kanske.)

Länkning pågår till "intressant.se"

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, arbetslivsskildringar, sexskildringar, religiös konst, politisk konst, tendenskonst, OEI, Albin Amelin, Mats Ahlgren, Frans-Josef Petersson, Carolina Söderholm, LO, ABF, Sydsvenskan

I Magnus Nilssons ofta citerade artikel om arbetarkonst, publicerad för något halvår sedan, nämns en sökning på begreppet "Arbetarkonst" på Google. Nilsson fick bara 95 träffar. Idag får man 2680 träffar. Överst på träfflistan ligger denna blogg, men de flesta av dom texter som man hittar verkar handla om höstens stora debatt om hur arbetarkonst plockas bort från Folkets hus. Den ökade uppmärkamheten kring arbetarkonst och det (förmodligen) ökade användandet av begreppet arbetarkonst kan ses som en del av den ökade uppmärksamheten kring klass i stort. Detta är i sin tur ett symptom på den hårdnande högerpolitiken och de ökade klassklyftorna. Paradoxalt nog var det borgerliga ideologer som i det längsta motarbetade diskussioner i termer av klass, och sen har dom genom sin politik fått klyftorna att öka så dramatiskt att dom inte längre kan förneka att klass och klasskillnader finns.

En annan viktig sak är att ord är mer än bara ord. Ord är vapen och klasskampen pågår inte bara på det ekonomiska och sociala planet utan också på språkets och kulturens plan. Ett bra och ständigt aktuellt exempel är de ord man använder för att beteckna arbetslivets sociala relationer. Idag finns det nästan inte någon, oavsett om man står till vänser eller till höger, som inte accepterar och använder begreppen "arbetsgivare" och "arbetstagare". På så sätt accepterar man också, utan att alltid vara medveten om det, det ideologiska synsätt som begreppen ger uttryck åt. Nämligen att arbetet är den så kallade "arbetsgivarens" egendom som "ges" av honom eller henne till en underordnad arbetare. Och att denne/denna arbetare då är en "arbetstagare", alltså en som tar något från någon annan (från kapitalägaren). Detta är förstås en rent negativ definition av arbetaren och av arbetarens plats i de sociala relationernas nät. Därför fördömdes också begreppen som sådana redan av Marx i Kapitalet och ersattes med motbegreppen Arbetsköpare (arbetarens "produktivkraft" är varan som kapitalisten köper) och arbetssäljare (arbetarens kraft är arbetarens enda egendom, och den kapitalistiska ordningens relationer reducerar honom/henne till en vara).

Men de begrepp som används i nästan alla sammanhang och diskussioner idag är ändå "arbetsgivare" och "arbetstagare". Inte för att dessa begrepp skulle vara mindre otympliga eller svårbegripliga än våra marxistiska motbegrepp (även om många säkert skulle påstå att det är så), utan för att de motsvarar den organisering av arbetet och det sätt att se på arbete som blivit norm i vårt nuvarande samhälle. Och det är vi inte medvetna om. Vi använder de borgerliga begreppen oreflekterat utan att tänka på vad de betyder, och när vi försöker återuppliva de alternativa begreppen får vi veta att de är otympliga och "ligger dåligt i munnen". Det är så ideologi fungerar — som ett dominerande språkbruk och som försanthållanden som blivit så inarbetade att de accepteras på ett helt omedvetet plan. Det är det som är grunden för den dominerande ideologins kraft och makt — att den fungerar på ett omedvetet plan. Att vi alltså använder begrepp som "arbetsgivare" utan att vara medvetna om det ideologiska komplex som begreppet ingår i. Detta är nog delvis en annan ideologisk mekanism än den vi menar när vi diskuterar ett visst partis ideologi eller en viss persons ideologi. Där handlar det om ideologi på ett yttre och medvetet plan, här handlar det alltså om ideologi på ett omedvetet plan. Det var därför en marxist-leninistisk filosof som Louis Althusser på 1960-talet gjorde jämförelser mellan marxismens teori om ideologier och psykoanalysens teorier om det omedvetna (eller det undermedvetna). Konstfred har länkat (till höger) till ett svenskt forum som behandlar Althusser och hans så kallade "ideologikritik". Se alltså länken "Ideologikritiskt forum".

Vad har då detta att göra med arbetarkonst? Jo, begreppet arbetarkonst kan precis som begreppet "arbetsköpare" till skillnad från "arbetsgivare" ses som ett motbegrepp, ett begrepp som kan utgöra ett vapen. Att använda begreppet kan i sig ses som en form av kamp (givetvis alltid i samverkan med annan, konkret och ekonomiskt inriktad kamp). Det har pratats mycket på den här bloggen och i andra sammahang om definitionen av arbetarkonst, men man skulle kunna säga att begreppet definierar sig självt så snart det används, eftersom det uppmanar oss att tänka oss ett nära samband mellan konst och arbetarklass. Att alltså tänka oss en konst som inte bara är för "människan" eller "folket" i allmänhet utan som speglar situationen för en viss klass och uttrycker särintresset hos den klassen. Alltså arbetarklassen. När borgerlighetens egen politik gjort det absurt att förneka arbetarklassens existens är det förstås dags att erkänna att denna klass kan ha en konst som är specifikt förknippad med dess intressen. Men i kulturkretsar är idén om konst som uttrycker klassintressen som en "skandal i sociteten". Och därför blir själva begreppet arbetarkonst skandalöst i sig. Att använda det blir ett sätt att göra skandal. Ökningen från 95 till 2680 träffar på Google visar att fler och fler vågar, och förhoppningsvis har den här bloggen bidragit till det.

Men nu är det förstås inte säkert att siffror och sökningar på Google säger så mycket om vad arbetarkonsten och begreppet arbetarkonst betyder just nu. Det hela handlar inte bara om kvantitet utan också om kvalitet: sägs det något väsentligt om arbetarkonst i texter på Nätet, och finns det någon kraft i påståendena? Ibland dyker det upp påståenden om arbetarkonst i direkt anknytning till aktuella debatter om konst, klass och makt. Ett exempel är ett inlägg på bloggen "Slutstadium" om det senaste konstjippot i Borås: en av näringslivet finansierad jättestaty av sagofiguren Pinoccio, utförd av den amerikanske krämarkonstnären Jim Dine. "Ett sådant här projekt hade inte en arbetarkonstnär kunnat genomföra" konstaterar Slutstadiums bloggare Johan Frick, och därmed ger han oss ett innehållsrikt påstående om arbetarkonst. Ett påstående om konst och arbetarkonst som ett sätt att välja sida i det offentliga rummet:

Frick om "Överklasspektaklet Pinocciostatyn

I Aftonbladet fanns förresten för några dagar sedan en artikel om hur författare ger ut sina bloggtexter som böcker. Frågan som ställs är om det är så att bloggarna ibland är bättre är böckerna (de böcker som inte varit bloggar först). Det här kunde kanske vara något för Konstfred också? Ett sätt att tjäna några kronor. Vem vet, kanske kan "Arbetarkonst" till och med bli ett företag. Se:

Aftonbladet om blogg-böckerna

Fortsättning (faktiskt!) imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, begrepp, ideologi, ideologikritik, klass, arbetarklass, överklass, Borås, bloggar, bloggböcker, aftonbladet

Länkning pågår till "intressant.se"

Konstfred är tillbaka som utlovat efter den dryga månaden som det har varit uppehåll. Under tiden har han hunnit samla på sig en hel del intryck och material att dela med sig av här på bloggen. Han har till exempel varit på Arbejdermuseet i Köpenhamn tillsammans med några andra vänner av arbetarkonsten och tittat på den pågående utställningen med Erik Styrbjørn Pedersens bilder. Den pågår till den 10 augusti och kommer att få en särskild spaning ganska snart. Pågående är också den ambitösa utställningen "Liv och arbete i konsten" på Arbetets museum i Norrköping (till den 2 november). På utställningsbesök i Norrköping passade Konstfred också på att ta sig en avstickare till Katrineholm där han träffade konstnären Ola Öhlin som visade några bilder ur sin dokumentation av arbete och arbetare på gjuteriet i Hälleforsnäs, 1997. Bilderna finns hos IF Metall i Katrineholm. Här dök det också upp flera andra namn på nutida konstnärer som ägnat sig åt arbetarmotiv, till exempel Inger-Linnéa Carlsson.

Detta är bara några exempel på vad som kommer att tas upp de kommande veckorna. Serien av texter om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris kommer också att fortsätta och till slut kommer genomgången att summeras upp. Då kanske det går att se om dessa pristagare och deras olika inriktningar och uttryck kan ge en fingervisning om vad arbetarkonst är idag, på 2000-talet. Inläggen om olika konstnärer kommer också att bli mer fylliga faktamässigt eftersom Konstfred de kommande månaderna kommer att ha tillgång till mer arkivmaterial än tidigare. Om någon undrar hur Konstfred har tid och ork att hålla på med detta så kommer svaret här: bloggen "Arbetarkonst" är som ett skissblock som offentliggör utkast, fakta och ideer som annars bara hade blivit liggande i en låda. Bloggen är också ett sätt att pröva ett nytt sätt att kommunicera. Kanske med andra läsare än tidigare. Den tid det tar att blogga är ganska försumbar egentligen, i förhållande till vad det ger. Som vanligt är det här en sorts antiblogg, eller för att citera en artikel om bloggen i LO-tidningen för ett tag sedan: "Konstfred vägrar ego-bloggande". Häng med!

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, arbetets museum, arbejdermuseet, norrköping, köpenhamn, bloggar

Meddelande: Bloggandet på "arbetarkonst" (http://underklass.blogspot.com) avbryts tillfälligt och tas upp igen på kvällen söndagen den 1 juni.

/Konstfred

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris kommer senare ett inlägg om 2003 års pristagare Ulla Grytt.

Imorgon söndagen den 4 maj är det sista dagen för utställningen med Johan Ahlbäckpristagarna på Gamla Meken i Smedjebacken. Här kan man bland annat se en gobeläng av Ulla Grytt ur en av hennes serier från senare år, en hyllning till brödet. Den blev affischbild. Klicka på bilden av affischen ifall du vill se den större:



Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, ulla grytt, gobeläng

Dagen efter första maj vill Konstfred påminna om något som inte varit så uppmärksammat i medierna, nämligen att samma dag i år var folknykterhetens dag! Med andra ord helgdagen i folknykterhetens vecka. Som medlem i IOGT (se länk i listan till höger) har Konstfred inte haft några baksmällor, varken efter Valborg eller nu efter 1:a maj. IOGT är idag en snabbt växande rörelse, särskilt bland ungdomar och immigranter. Varför inte fira folknykterhetens vecka med ett experiment och ett beslut? Gör den till en helt vit vecka! Kanske känns det så bra att du bestämmer dig för att fortsätta så:

"Drugnews" om folknykterhetens vecka

Det finns historiskt sett starka band mellan arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Att det är så är inte så konstigt med tanke på den passiviserande verkan som supandet har haft bland mindre bemedlade. I en tid av växande sociala klyftor kan det åter igen visa sig att främjandet av supkultur och hävandet av restriktioner blir ett sätt att bromsa organiserad kamp. Det folk som göds med billig starköl gör inte revolution.

Som illustration till detta: en tidig version (från 1840-talet) av den klassiska propagandabilden Brännvinsdraken. En bild som satt i många arbetares hem. Klicka på bilden om du vill se den större!

Imorgon ett inlägg om Ulla Grytt, 2003 års mottagare av Johan Ahlbäcks pris.



Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, 1:a maj, alkohol, folknykterhetens dag, folknykterhetens vecka, iogt, brännvin

http://intressant.se

Proletärer i alla länder, förena er!

(Med trianglar!?)

Den mest otippade konstnär man kan ta upp i ett inlägg om första maj är kanske Olle Baertling. Han var banktjänsteman i Halmstad men började på 1940-talet satsa på allvar på konsten. Efter kriget drogs han alltmer till modernismen och till dom mest extrema företrädarna för en "konst för konstens skull", en konst som inte skulle vara något annat än form och färg. Det var så han kom in på sina färgstarka "trianglar" som han blev berömd för. Men tittar man närmare efter finns det aldrig några trianglar i hans bilder eftersom dom tjocka linjerna mellan färgfälten aldrig möts någonstans inom själva bilden. Man får tänka sig att dom fortsätter utanför bilden och möts där. Detta kallade Baertling för den "öppna formen" och det kan ju inte ha så mycket med arbetarkonst att göra. Eller?

I höstas hade Moderna Museet i Stockholm en stor utställning med Baertlings konst. Intendenten John Peter Nilsson hade också hittat ett fotografi från 1:a maj 1961 där Baertling och hans fru bär omkring på ett plakat med Picassos berömda protestmålning Guernica (som hade visats 1956 i den lokal som senare skulle bli Moderna Museet). I en text frågar sig Nilsson hur det kom sig att den borgerlige modernisten Baertling, som var så omvittnat avog mot allt vad politiskt och socialt engagemang hette, kunde gå i en första majdemonstraton:

Länk till John Peter Nilssons text

En del av förklaringen ska ha varit att Baertlings fru var medlem av fredsrörelsen. Det här gav konstnären Jacob Dahlgren idén till att genomföra den "manifestation" som vi ser på bilden. Han lät ett antal ungdomar från gymnasieskolor i Stockholm göra plakat i Baertlings stil som sedan bars runt i ett decembergrått Stockholm. Det finns mycket att säga om det här. Ingen skulle väl komma på idén att kalla det för arbetarkonst. Det är en rent intellektuell händelse, typisk för den "konstvärld" som kretsar kring stora institutioner som Moderna Museet. Man skulle kunna kalla det för ett ideologiskt konstexperiment där det mest politiska (demonstrationen, manifestationen) korsas med det mest opolitiska (ren färg och form). Vad som händer är att demonstrationen avpolitiseras (den blir en lek för "konstvärlden") medan Baertlings "bildspråk" politiseras (vi ser att det enkla, kraftfulla "bildspråket" är något som är gemensamt för Baertlings bilder och många vanliga demonstrationsplakat). På projektet "Omkonsts" hemsida har Catrin Lundqvist skrivit en text om manifestationen. Den är särskilt intressant eftersom hon själv var med:

Länk till Catrin Lundqvists text

I tåget gick också några av elevernas lärare, typiska så kallade "68:or". I Lundqvists text får de uttrycka medelklassens resignerade fördomar om vad konst och politik är idag: "Båda lärarna är nöjda och minns den 'gamla goda tiden' när folk fortfarande demonstrerade när de ville uttrycka sitt missnöje över något. Och vi konstaterar att det känns rätt att få gå med i ett tåg där man slipper vara arg, som finns till bara för det positiva syftet att främja konsten själv. Idag får man ett e-mail istället där man uppmanas skriva in sitt namn för att skicka vidare för fler underskrifter. Protesterna har blivit effektiviserade och föregår i den digitala världen."

Det här citatet ur artikeln är också intressant: "Konst föder konst. Konstnärer har alltid lånat av varandra, inspirerat varandra och skapat hyllningar åt varandra för att visa sin respekt för en läromästare eller rätt och slätt för att just visa att konst föder konst."

Konst föder konst. Blir inte en sådan inställning ganska unken i längden? Var finns omvärlden, var finns engagemanget? Såhär på första maj vill Konstfred hellre visa på en nutida "konst" av ett helt annat slag, nämligen "Ecce Homo-fotografen" Elisabeth Ohlson Wallins iscensättning av skotten i Lunde, Ådalen 1931. Hon gjorde bilden 2006, till 75-årsdagen av händelsen. Precis som alltid när Ohlson fotograferar var det rigorösa förberedelser och massor av inkallade statister som gällde. Och poängen med bilden är att den är en blandning av då och nu, för att visa såväl skillnaderna som likheterna mellan gårdagens kamp och dagens. Resultatet är en mäktig demonstrationsbild som vi kan ha med oss när vi idag demonstrerar PÅ RIKTIGT, MOT HÖGERPOLITIKEN:

Länk till Elisabeth Ohlson Wallins bild "Ådalen"

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, 1:a maj, stocholm, olle baertling, elisabeth ohlson wallin, ådalen 1931

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris

År 2002 gick priset till Roine Jansson. Om någon skulle komma på idén att utnämna vår tids Albin Amelin eller Johan Ahlbäck, så skulle Roine Jansson vara en självklar kandidat. Han har just avslutat en stor utställning i Frankrike med bilder som dokumenterar arbetet i den sista franska kolgruvan, La Houve. Han var där 2004, just innan de sista arbetslagen för sista gången kröp igenom de trånga passagerna in till brytningen. Det här är en utställning som reser flera stora frågor. Mest brännande ur det fackliga perspektivet är förstås frågan vad som händer med dom som lämnas arbetslösa efter en nedläggning i det här formatet. Globalt sett är kolbrytningen en industri som måste begränsas och på sikt avvecklas om uppställda klmatmål ska kunna hållas. Samtidigt vet vi att kolbrytningen pågår i aldrig tidigare skådad omfattning på andra håll i världen, och med arbetskraft vars villkor liknar dom som Marx och Engels en gång beskrev. Att europeisk industri läggs ner beror inte på att världen blivit våldsamt mycket annorlunda, utan på att arbetet kan köpas billigare någon annanstans. Roine Jansson har i sitt liv och i sin konst följt rationaliseringarna och nedläggningarna, men han har alltid utgått från den enskilde arbetarens perspektiv och berättelser. Han har själv varit gruvarbetare och han överger inte den tillhörigheten. Han är gruvarbetarnas och gruvarbetets målare.

Roine Jansson är född 1952 i Uppsala. Han var alltså 50 år när han fick Ahlbäckpriset. Och därmed något yngre än vad dom andra pristagarna hade varit. På 60-talet, när han blev tonåring och slutade skolan, var det inte längre lika lätt att få komma in och arbeta i tung industri. Men redan före 20 års ålder var han gruvarbetare i Dannemora gruva, där han stannade i 3 år. Konsten lockade snart mer, och 1973 (vid 21 års ålder) kom Jansson in på KV:s (Kursverkamhetens) konstskola i Uppsala. 1974-76 gick han skulpturlinjen på Konstfackskolan i Stockholm. Hans meritlistor från åren efter Konstfack visar att han snabbt kom igång med att ha utställningar och få olika konstnärliga uppdrag. Med sig in i konstlivets medelklassvärld hade han ovanliga erfarenheter, och som han själv skriver "huvudet fullt" med bilder från gruvan. Bilderna ville ut. Tack vare Gruvarbetareförbundet och organisationen Konstnärscentrun fick han möjlighet att i ett helt år återvända till Dannemora och dokumentera arbetet i gruvan. Resultatet blev utställningen "Malm och människor" som blev färdig 1978 och sen turnerade i landet i tre år, fram till 1981. Det året fick Roine Jansson göra sin första stora offentliga utsmyckning, väggmålningen "Gruvan och stålverket" i Österbybruk. Den ort som han också flyttade till och där han ännu bor.

Roine Jansson är inte "känd" om man med "känd" menar att en konstnär ska vara omskriven i de största rikstidningarna, ha ställt ut på de fina gatornas gallerier, vara inköpt av de största statliga museerna eller vara försörjd av dom som delar ut dom största stipendiefonderna (som statliga Konstnärsnämnden). Det är tydligt att man ska göra andra saker än måla arbetarmotiv för att bli "känd" på det planet. Man får göra sina prioriteringar om man vill göra det man vill, och precis som flera andra av Johan Ahlbäckpristagarna har Roine Jansson sett till att tidvis arbeta med andra saker för att inte vara helt beroende av konstsystemets och konstmarknadens konjunkturer. Sedan 1990 är han brandman. Samtidigt har han varit mycket aktiv som utställare runtom i landet och på senare år också utomlands. Han är representerad i konstsamlingarna hos många kommuner och landsting, och hos organisationer som IF Metall. Han har utfört offentliga utsmyckningar i både måleri och skulptur (i grunden är han ju skulptör). Han har också varit verksam som bokillustratör. För sin konst och sitt engagemang i arbetarrörelsen har han belönats med flera priser och stipendier. År 2000 fick han till exempel LO:s stora kulturstipendium.

Roine Jansson berättar själv att han på 1980-talet försökte få SSAB (Svenskt Stål AB) att intressera sig för ett konstprojekt om stålhanteringsprocessen, men att det inte lyckades. Istället blev det åter igen den fackliga gemenskapen som uppmuntrade honom att fortsätta med sina arbetslivsskildringar. 1987 skulle Dannemora gruva läggas ner, och protester organiserades. Roine Jansson berättar själv såhär om sitt eget viktiga deltagande:

1987 kom mina gamla arbetskamrater från Dannemora gruva och frågade om jag ville vara med i kampen mot gruvans nedläggning. Jag blev oerhört glad att jag fick en chans att hjälpa till. Vissa dagar var hela avdelningsstyrelsen hemma i min ateljé för att iordningställa skärmar, det var en blandning av konst och tidningsutklipp. Vi gjorde en utställning på torget i Österbybruk där mina stora målningar från gruvarbetet hängde på Konsums ytterväggar och skärmarna fyllde hela torget. När det sedan blev dags för demonstration, så gjorde jag banderollen som bars i täten.

Under 1990-talet ledde Roine Janssons intresse för vallonernas roll i svensk historia till att han lärde sig franska och gjorde flera studieresor ner till gruvdistrikten i Belgien där han fick fina kontakter i den lokala fackföreningsrörelsen. I en serie stora målningar har han skildrat stålindustrin i framför allt Liège och Charleroi. Den här målningen är från valsverket i Charleroi:



I Belgien kunde Roine Jansson däremot inte studera någon gruvbrytning, eftersom alla belgiska gruvor redan var nedlagda. Den möjligheten fick han istället med de franska kolgruvebilderna. 2002 inledde Roine Jansson också ett svenskt gruvprojekt tillsammans med IF Metall och Statens kulturråd. I projektet har han sammanställt en vandringsutställning med tidigare bilder och låtit den gå runt till olika gruvorter samtidigt som han på plats har gjort nya bilder från varje ort. Åter igen är det Roine Jansson själv som bäst sammanfattar idén med projektet. Hans beskrivning visar också att utställningarna har haft en viktig social funktion:

Arbetet gick till så att jag vistades vid gruvorna ca en månad. Då jag följde med olika arbetare på deras arbetsplatser, jag hade ganska stor frihet att gå som jag ville eftersom jag hade varit gruvarbetare själv på 70-talet och kände väl till riskerna. Jag tecknade och fotograferade, på vissa ställen målade jag även direkt med olja. När jag sedan kom hem bearbetade jag materialet i större format och återvände till platsen med den växande vandringsutställningen. Jag gjorde ca 100 teckningar vid varje gruva och ett tiotal målningar och dom visade jag på plats några månader senare tillsammans med det övriga materialet. Det var uppskattat då det alltid fanns ett lokalt material med. Vi bjöd in skolorna som annars alldrig har tillfälle att se konst i dom små gruvsamhällena. Och barnen har heller aldrig någon möjlighet att se sina föräldrars arbetsplatser. Det var mycket uppskattat.

På detta sätt har Roine Jansson med sitt projekt besökt bland annat Garpenberg (2003), Åmmeberg (2004) och Skellefteå (2005). En bok om gruvprojektet planeras nu, samtidigt som utställningen fortsätter att gå runt till olika orter, nu senast alltså till Frankrike. Där har förutom Roine Jansson också tre andra konstnärer varit engagerade i arrangemangen för dokumentationen av kolindustrin, nämligen Jean-Claude Dauguet, Jacques Grison och Anne-Marie Starck. För den som kan franska finns det en del att läsa om detta via följande länk:

Texter på franska om kolgruvekonsten

På Roine Janssons egen hemsida finns en hel del information, bland annat en presentation av IF Metalls gruvprojekt (klicka på "startsida"), en kort självbiografi (klicka på "beskrivning av arbete") och fler bilder (klicka på "bilder"). Här är länken:

Länk till Roine Janssons hemsida

Här har det nu inte blivit så mycket sagt om själva konsten, om Roine Janssons egenart som konstnär. Men bilden här ovan, den från det belgiska valsverket, är nog ganska representativ för honom. Precis som Albin Amelin är Roine Jansson en Målare med stort M. För honom är själva färgen som bärare av känsla och stämning lika viktigt som motivet och det sociala sammanhanget. Hans fokus ligger aldrig på detaljerna utan på helheten, det väsentliga. Ibland kan hans färg- och formglädje leda till ett nästan abstrakt bildspråk. Titta till exempel på valsverksbilden igen, och särskilt på de två stora, röda cirklarna! En metallarbetare vet säkert precis vad de föreställer, men för oss andra är de bara former. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt! En bra bild fungerar aldrig på samma sätt för alla som tittar. Den innehåller olika gåtor för olika betraktare.

Amelin är ett namn som ligger nära till hands att nämna, men man ska vara försiktig med jämförelser. Roine Jansson är sin egen, och hans konst speglar en annan tid. Det är också intressant att han har arbetat så medvetet med att ge sin konst en social funktion i de olika arbetsmiljöerna. När gruvutställningen turnerar runt måste han anpassa den till de olika förutsättningar som finns i de lokaler där den visas, och det är tydligt att han måste ha lagt ner mycket tid och möda på detta. Konstfred har inte sett någon av dessa utställningar på plats, men har däremot tagit del av ett stort antal dokumentationsfoton som Jansson vänligt skickat över. Ett av dessa foton får avsluta det här inlägget. Det visar ett parti av utställningen i Frankrike (industrimuseet Wendel) nu i mars, åter igen med samma valsverksbild. Roine Jansson har ofta visat sina bilder på det här sättet, inte på en vägg utan stående mitt på golvet. Det ger en helt annan effekt, mer som en skulptur, och på så sätt visar Roine Jansson åter igen att han tänker som både en målare och en skulptör.



Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, gruvarbetare, metallarbetare, gruvfacket, IF Metall, valloner, Belgien, Frankrike, kolgruvor, kolindustri, gruvindustri, roine jansson, albin amelin

Länkning pågår till "intressant.se"

Här skulle det egentligen ha kommit en text om 2002 års Ahlbäckpristagare Roine Jansson, men oväntade vardagligheter har tagit bort den tid som fanns. Förhoppningsvis kommer texten imorgon. Konstfred vill utnyttja luckan till att rätta till några oklarheter. I spaning nr 26 finns en länk till Sira Jokinen Lisses projekt "Makten", men den adressen har inte svarat på flera dagar. Här är istället en annan länk till information om hennes och hennes man Danko Lisses tidigare projekt:

Länk till hemsidan "verkstadsarbetare"

Konstfred vill också tipsa om bloggen "Fiendeland" där Olof från Malmö har skrivit om arbetarpoesi. En numera avslutad blogg som jobbat i samma riktning som "Arbetarkonst". En länk till "Fiendeland" finns i länklistan här till höger.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, verkstadsarbetare, makten, fiendeland, arbetarpoesi, malmö

Något som sades på seminariet om Arbetarkonst i Smedjebacken var att medelåldern verkade hög. Man oroade sig för att yngre konstnärer och forskare inte skulle vara intresserade av ämnet. Konstfred tror för sin del att det inte finns någon större anledning att oroa sig. Vi var trots allt tre yngre forskare på seminariet (Konstfred, Magnus Nilsson, Jessica Sjöholm) med inriktning mot arbetarkultur och det offentliga rummet. Vi hade sällskap av åtminstone tre ganska unga konstnärer som arbetar aktivt med politisk konst eller konst i arbetslivet: Sira Jokinen Lisse (Motala), Robert Karlsson (Stockholm) och Ola Öhlin (Julita). Det finns fler. Idag märks det också att folk blir mer och mer missnöjda med den överdrivna intellektualiseringen i konstlivet och den likriktning och akademisering som kommer sig av konstinstitutionernas allt större makt. Unga konstnärer på konstskolorna märker detta och börjar bli mer medvetna om att det kan vara viktigt att nå andra grupper än den mondäna, urbana medelklassen.

Konstkritikerna verkar också märka förändringen. Ett begrepp som "arbetarkonst" har varit tabu i den dominerande pressen i många år nu. Men för någon månad sen publicerades faktiskt en artikel i Göteborgs-Posten där den unga kritikern Sinziana Ravini (också doktorand i konsthistoria) använde begreppet "arbetarkonst" om en utställning med elever från konsthögskolan Valand. Visserligen verkar hon inte vara säker på att det finns något sådant som arbetarkonst, men hon använder i vart fall begreppet och det är en sensation i sig:

Ravini om konststudenter och arbetarmiljöer

Ravini har också börjat skriva om konst i Aftonbladet, på vår enda större kultursida med vänsterprofil. Här är tillexempel hennes intressanta artikel om ett danskt konstprojekt som kanske också skulle kunna kallas arbetarkonst:

Ravini om att kolonisera sitt eget land, på skämt

Imorgon kommer ett inlägg om Roine Jansson, gruvarbetets målare

/

Länkning pågår till "intressant.se"

Läs även andra bloggares åsikter om konst arbetarkonst arbetarkultur göteborgsposten aftonbladet

Hög tid att sammanfatta resten av seminariet "Arbetarkonst: industrisamhällets bilder" i Smedjebacken och sedan gå vidare med genomgången av Johan Ahlbäckpristagarna.

Se också spaningarna 17-18 (rapport på plats), 19 (Abilgaard om Danmark) 23, (Jensen om Norge) och 24 (Jaskari om Finland).

Margareta Ståhl från ARBARK tog sedan vid och redogjorde för den svenska situationen, och dokumentationsprojektet med Folkets hus och parker. Ståhl började med industisamhällets bilder före arbetarrörelsens genombrott: industribilder av Pehr Hilleström (1700-talet), Ernst Josephson och Anders Zorn (1800-talet). Fackföreningsfanor (Ståhls forskningsspecialitet) och målningar i tidiga Folkets huslokaler visar hur man försökte utveckla ett eget bildspråk inom arbetarrörelsen. I början lånades många symboler från franska revolutionen och från dom liberala yrkesföreningar som funnits tidigare. Vissa radikala konstnärer, särskilt i det så kallade Konstnärsförbundet (som opponerade sig mot Akademiens undervisning), intresserade sig för arbetarrörelsen och diskuterade olika sätt att sprida konsten till mindre bemedlade grupper. En av dem var Eugen Jansson (den så kallade "blåmålaren"), en annan var Axel Törneman. En kvinnlig konstnär, Hildur Hulth, målade den kända Agitatorn (1898-99) medan hon ännu var elev på Akademien. Bilden visar en kringresande agitator som talar för arbetare på ett bygge. Tvärtemot vad man skulle kunna tro uppfattades motivet inte som så värst kontroversiellt. Stilmässigt var bilden i linje med borgerlig smak, det vill säga Akademiens smak (jämför de liknande exemplen från Danmark och Norge). Motivet som sådant är ganska orealistiskt: vilken arbetsgivare skulle vid denna tid ha släppt in en agitator på ett bygge?

Ståhl gav oss exempel på konstnärliga utsmyckningar i svenska arbetarmiljöer under mellankrigstiden: Lasse Johnsons arbetsbilder i Hagfors folkets hus 1926, Oscar Jonssons industrimotiv i Skoghalls folkets hus 1927, Edward Högardhs industrimotiv i Fredriksbergs folkets hus samma år. Högardh målade också demonstrationsfanor (se nedan). Sven X-et Erixon, Sven Hempel, Carl Alexandersson och andra slöt sig samman i gruppen "Fri konst", senare "9 unga". Dom flesta i gruppen kom från från arbetarklassen i vid mening, men någon särskild inriktning mot proletärmotiv eller något program för arbetarkonst hade dom inte. Ståhl menade att Ivar Lo-Johansson hade mycket strikta uppfattningar om vad som kunde vara arbetarkonst och att han kritiserade dom "9 unga" hårt på den punkten. Hon avslutade med att redogöra för 1940-talets donationer till arbetarrörelsens konstfonder och de tävlingar som började utlysas för utsmyckningar av Folkets huslokaler. Nu tillkom många väggmålningar med titlar som "Lovsång till den arbetande människan", ofta av konstnärer som annars inte alls förknippades med arbetarrörelsen. Till exempel Axel Olsson, medlem i den så kallade "Halmstadgruppen".

Se också Margareta Ståhls artikel "Den goda konsten? Arbetarkonst i Folkets hus och Folkets park från 1890 fram till idag" i Arbetarhistoria, sidorna 29-34.

Jessica Sjöholm Skrubbe (Uppsala universitet) tog vid och berättade om arbetet med sin avhandling Skulptur i folkhemmet (Makadam förlag, Göteborg 2007). I arbetet ingick en omfattande dokumentation över hela Sverige av offentliga skulpturer och deras placering mellan 1940 och 1975. Sjöholm Skrubbe har också forskat i kommunala arkiv för att få en bild av hur och varför skulpturerna beställdes och hamnade där de hamnade. Det hela handlar på så sätt om vad hon kallar skulpturernas "institutionalisering", "rumsliga situation" och "referentialitet" (vilka personer, händelser och värden dom är tänkta att referera till). Enligt Sjöholm Skrubbe skulle mycket av den konst hon dokumenterat kunna kallas för "arbetarkonst", men i så fall vill hon undvika någon bestämd definition av begreppet arbetarkonst. Konstens "institutionella" koppling till arbetarrörelsen är avgörande. Tre frågor lyfte hon fram som särskilt viktiga i sammanhanget:

1) Normerna för framställning av män och kvinnor, av manligt och kvinnligt. Manliga konstnärers dominans i den offentliga konsten. Att analysera kvinnomotiv och uppmärksamma kvinnliga konstnärer.

2) Hur skulpturer placeras på "signifikanta" (betydelsefulla) platser. Till exempel uppmarschplatser för demonstrationståg.

3) Frågan om konst för arbetare, till exempel skulpturer inköpta för Folkets park. Man kan se att just dom skulpturerna inte skiljer sig så mycket från offentlig skulptur i allmänhet.

Se också Margareta Ståhls recension av Skulptur i folkhemmet i Arbetarhistoria, sidorna 53-54.

Sedan följde en stunds fri diskussion på temat "Vad är arbetarkonst? Definitioner och begrepp." Några inlägg i korta drag: Lars Furuland varnade för definitioner som inte är grundade i ett historiskt perspektiv och en förståelse av hur arbetarklassens situation och sammansättning förändras över tid. Roger Johansson (historiker från Malmö högskola) menade att det måste vara avgörande hur konsten har tagits emot ute i samhället. Magnus Nilsson instämde, med tillägget att det också är viktigt att titta på hur mottagandet förändras. Kirsten Folke Harrits (Aarhus kulturhus) har arbetat mycket med intervjuer och människors livsberättelser. Hon menade att det absolut avgörande måste vara att arbetarkonst är en skildring av arbetares "livssammanhang" (helheten i de relationer man ingår i och de villkor man lever under). Konstnären Siri Jokinen Lisse (se nedan) påminde om att det finns två led i termen "arbetarkonst". Dels "arbetare" och dels "konst". Men många arbetare känner sig exkluderade från kulturlivet och främmande för konsten. Även främmande för arbetarkonsten, eftersom den ofta gjorts utifrån förutfattade meningar om hurdana arbetare är. Hur förhåller vi oss till detta?

Lars Furuland talade sedan under rubriken "Växelspelet mellan arbetarkonst och arbetarlitteratur". Hans exempel var Sven X-et Erixon som illustratör av Ivar Lo:s böcker. Att växelspelet var ojämlikt och att "X-et" så småningom tröttnade blev tydligt åskådliggjort. Furuland talade också om sociologins uppgift att granska "dörrväktarna i kulturlivet" och hur viss litteratur och viss konst tigs ihjäl. Ibland blir den kanske inte ens publicerad eller visad. Furuland påminde oss också om att Johan Ahlbäcks öde är ett exempel på detta. Ahlbäck finns inte ens omnämnd i NE, Nationalencyklopedin. Ett sammandrag av Furulands artikel publicerades samma dag i Dalademokraten:

Furuland om arbetarkonsten och kulturlivets dörrväktare

Eftermiddagen avslutades med korta presentationer av forskningsprojekt. Roger Johansson talade om sin forskning kring händelserna vid Haymarket i Chicago (upptakten till det internationella 1:a maj-firandet) och kontroverserna kring minnesmonumentet. Ulla Britt Tillman berättade om sin magisteruppsats i konstvetenskap där hon har undersökt kvinnor som motiv i industriskildringar i Sverige. Tillman är inspektör inom arbetsmiljöverket och en av frågeställningarna i hennes uppsats är hur bilderna återger arbetsmomenten och deras påfrestningar.

På kvällen återvände vi till Gamla Meken (se spaning 17) där Margareta Ståhl höll en föreläsning till, denna gång om de fackliga demonstrationsfanornas historia och symbolik i Sverige. Vi behövde inte bara nöja oss med bilder, för flera av de fanor som beskrevs fanns med i utställningen på Meken. Margareta Ståhl har skrivit en doktorsavhandling i ämnet, och hennes handledare var Lena Johannesson (se spaning 25). Avhandlingen lades fram vid Linköpings universitet 1999 och heter Vår fana röd till färgen: Fanor som medium för visuell kommunikation under arbetarrörelsens genombrottstid i Sverige fram till 1890.

Dag 3, 16 april:

Örjan Hamrin (intendent vid Dalarnas museum) inledde med ett föredrag om Johan Ahlbäck och om boken Johan Ahlbäck – Arbetets målare (1979, numera slutsåld). För drygt 30 år sedan försökte Hamrin och hans chef Erik Hofrén vid Dalarnas museum intressera konstvetare vid Uppsala universitet för uppgiften att skriva boken. När det inte lyckades bestämde dom sig för att skriva den själva. Idag skulle det behövas en nyutgåva av boken, men i dagens läge verkar det enligt både Hamrin och Hofrén vara svårt att få något utgivet om arbetarlitteratur.

Elisabet Lidén (pensionerad forskningschef på Millesgården) berättade sedan om sin bok om Albin Amelin, utgiven 1975 i Sveriges Allmänna Konstförenings (SAK:s) serie av böcker om svenska konstnärer. Det är en personligt skriven bok som bär spår av många och långa samtal med Amelin själv. Amelin var litet grann av en dubbelnatur, berättade Lidén nu. Han var kommunist men ointresserad av socialistisk teori. En gång påstod han att han bara hade läst en liten del av "Kapitalet" av Marx. Nämligen den del som kallas "Kommunistiska manifestet"! Och om det nu var så att Amelin trodde att "Kommunistiska manifestet" var en del av "Kapitalet", så säger det väl en del om hans ointresse. Lidén hade också intressanta saker att säga om förhållandet mellan verklighet och fiktion i Amelins bilder. Många av hans mest berömda bilder av gruvarbetare har tillexempel inte tillkommit direkt inför motivet. Amelin var blyg enligt Lidén. Han använde hellre kamrater som fick posera som gruvarbetare i ateljén. Och demonstranterna som syns i bakgrunden i hans porträtt av SKP:s (nuvarande V:s) ledare Sven Linderot är i själva verket ett motiv på en bonad som Amelin hade köpt i Leningrad.

Küllike Montgomery (Chef på Bror Hjorths hus i Uppsala) fortsatte den "biografiska" förmiddagen med ett föredrag kring sin bok om Torsten Billman (1986). I likhet med Lidén betonade Montgomery sin personliga kontakt med konstnären. Billman var född 1906 i en fattig hantverkarmiljö och gick på Valands målarskola i Göteborg efter några år som sjöman på 20-talet. Men till skillnad från dom av kamraterna som sen blev kända som "Göteborgskolorister" var Billman inte intresserad av något romantiskt och färgsprakande måleri. I första hand var han tecknare och grafiker. Han hade till vana att teckna bilder i böcker som han läste, och det var så hans kända illustrationer till diktsviten "Nomad" av Harry Martinsson kom till. Att Torsten Billman också skrev egna dikter är mindre känt.

Jeff Werner (för närvarande forskare på Göteborgs konstmuseum) berättade sedan om sin doktorsavhandling om Nils Nilsson, en av "göteborgskoloristerna". Avhandlingen kom 1997 och lades fram vid Göteborgs universitet. Nils Nilsson (han signerade "NN") var född i en typisk arbetarfamilj där styvmodern drog in familjen i Frälsningsarmén. Senare kom han att bo och verka i både Göteborg och Malmö. Uppväxten gav honom en stark avsmak mot religiöst tvång, och det märks i en del av hans bilder. Men enligt Jeff Werner verkar Nilsson också ha varit misstänksam mot kollektiv organisation och kollektiva initiativ över huvud taget, och inte bara mot de religiösa kollektiven. Det kan förklara varför han aldrig blev någon arbetarkonstnär i bemärkelsen arbetarskildrare och varför figurerna i hans bilder alltid verkar ensamma och isolerade från varandra. Däremot blev Nilsson helt klart en politisk konstnär när han under 1930- och 40-talen tog ställning mot fascismen och kriget. Dessa målningar var svårsålda och stannade länge kvar i familjens ägo, rapporterade Jeff Werner.

Efter dessa presentationer av fyra biografier följde en diskussion om biografin som forskning om arbetarkonst. Kirsten Folke Harrits gjorde en viktig nyansering: ska vi tala om arbetarkonst så kan det inte i första hand vara frågan om enskilda konstnärers biografier. Det måste vara frågan om arbetares liv och biografier. Alltså om en "socio-grafi". Vilket innebär att fokus inte är på "jaget" utan på "jag" som en del av "vi".

Sedan följde ytterligare några korta forskningspresentationer av Fred Andersson (Konstfred), Leif Henriksson (skriver på en uppsats om Johan Ahlbäck vid Stockholms universitet), Jan Garnert (om industriminnen och tidskriften Järn och fackla) samt Sira Jokinen Lisse. Hon är konstnär och driver tillsammans med sin man Danko Lisse projektet Makten som ska presenteras i en separat spaning.

Slutdiskussion

Sammandrag av Maths Isacsons sammanfattning: Mycket av det som har sagts har kretsat kring ovilligheten att ta in ekonomiska och sociala faktorer i konsthistorieskrivningen. Flera av presentationerna har visat på sätt att gå djupare här, med sådana saker som mottagande, beställarsituation, hur konstnärer har överlevt ekonomiskt. Särskilt då arbetarkonstnärer. Man skulle kunna anknyta till pågående sociologisk forskning, till exempel den som drivs av Martin Gustavsson i projektet Konsten att lyckas som konstnär: Socialt ursprung, utbildning och karriär 1945-2007. Som i så mycket annan kulturhistorisk och sociologisk forskning idag utgår man i det här projektet från den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier.

Sammandrag av Kjersti Bosdotters sammanfattning: man kan anknyta till diskussionen om "biografier som grundforskning" (Küllike Montgomerys uttryck) och jämföra med de längre och större grepp som har tagits i den danska forskningen. Viktigt är att undersöka vilka konstnärer som varit mer och vilka som varit mindre (men ändå) engagerade inom arbetarskildringen. Andra sociala dimensioner måste också undersökas, till exempel kvinnors villkor i industrin. Miljöskildringar av industrins tyngd och tristess är inte ofta skildrat (Konstfred kommenterar: därför är Tillmans undersökning viktig). Avslutningsvis kan man också titta närmare på relationen mellan arbetarförfattare och arbetarkonstnärer. Är det tillexempel sant, som det ofta påstås, att arbetarförfattare inte är så intresserade av arbetarkonst?

Slutligen smiddes planer för kommande möten och seminarier. De kommer givetvis att bevakas här på "Arbetarkonst".

Läs även andra bloggares åsikter om konst, arbetarkonst, politik, vänsterpartiet, forskning, konstkritik

Det har varit några dagars upphåll nu på grund av andra åtaganden. Konstfred har bland annat varit på Institutionen för konstvetenskap vid Lunds universitet och informerat om det nya intresset för arbetarkonst. Familj, tidningsartiklar och föreläsningsuppdrag tar också tid. Fortsatt och avslutande rapport från seminariet i Smedjebacken kommer imorgon.

Ett tips så länge: Lena Johannessons relativt nyutgivna bok Arbetarrörelse och arbetarkultur : bild och självbild (Carlssons bokförlag 2007, medförfattare Ulrika Kjellman och Birgitta Skarin Frykman). Ett väsentligt bidrag som det blir tillfälle att återkomma till. Se länkar:

Intervju med Lena Johannesson i tidningen Transportarbetaren

Recension i Västerbottens folkblad

Fortsatt rapport från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken (se också spaningarna 19 och 23)

Dag 2 (15 april) fortsatte med de skandinaviska översikterna. Ulla Jaskari från arbetarmuseet Werstas i Tammerfors redogjorde för arbetarkonstens historia i Finland. Precis som i Sverige är fenomenet arbetarlitteratur mer utforskat än arbetarkonsten, berättade Jaskari. Litteraturhistorikern Raoul Palmgren (1912-95), själv med bakgrund i arbetaryrken, var drivande när det gällde att skriva en arbetarnas litteraturhistoria i Finland. Ska en motsvarande konsthistoria skrivas skulle man kunna börja redan på medeltiden, till exempel med de illustrationer till olika yrken som finns i marginalerna i handskrivna landskapslagar. Finska exempel från 1800-talet är R. W. Ekmans och Werner Holmbergs folklivsbilder. Under senare delen av 1800-talet målare som Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Albert Edelfeldt. Skulptörer som Robert Stigell. Exempel på en dåtida kvinnlig konstnär som målade arbetslivsmotiv är Beda Sjernschanz (t.ex. "Glasblåsare", 1894). In på 1900-talet är storstrejken 1905 en avgörande händelse. Viss nationell enighet fanns mellan den finska arbetarklassen och borgerligheten fram till självständigheten och inbördeskriget 1918. Men under 1920-talet vreds konstlivet mot estetiska frågor och arbetarklassen tappade sympatier. Arbetarskildrare från denna tid: Wilhelm Lönnberg, Valmari Ruokokoski, Marcus Collin. Skulptören Felix Nylund.

Stark högerorientering i Finland efter inbördeskriget. Konstnären Henry Ericson hörde i början till den "vita" sidan men tog senare parti för den "röda" med sina minnesbilder från inbördeskriget (bilderna är från 1932). Efter andra världskriget följde särställningen i förhållande till Sovjetunionen och en större förståelse för arbetare i kulturlivet. Under 60-talet bryter "popkonst" och naivism in. Till exempel Inari Krohn (f. 1945). Hon har kallats en "socialistisk naivist". Under 70-talet växte sig den sociala realismen stark i Finland, stora utställningar med sovjetisk konst visades och kontakter knöts med konstskolor i Leningrad. Det fanns "konstruktivister" (dvs. konstnärer som bara arbetar med geometriska former) som blev socialrealister, till exempel Perttu Näsänen. Kaj Stenvall, nu känd som "Kalle Anka-målaren", började som socialrealist. Ulla Jaskari lyfte särskilt fram exemplet med skulptören Ossi Somma: hans pappa var kommunist, han studerade vid Ilja Repin-institutet i Leningrad och till skillnad från de flesta av sina kamrater är han fortfarande en socialt engagerad konstnär. Några länkar:

Om Inari Krohn (på svenska)

Ossi Sommas hemsida (på engelska och finska)

Text om finsk socialrealism i relation till kapitalismen (finska)

Werstas arbetarmuseum, svensk version

Lästips: Leena Björkqvists uppsats "Åborealismen på 1970-talet" (Konstvetenskap, Åbo akademi, 1996)

Fortsatt rapport från seminariet "Arbetarkonst: Industrisamhällets bilder" i Smedjebacken förra veckan (14-16 april)

Dag 2 inleddes med Hanne Abilgaards redogörelse för situationen i Danmark (se spaning nr 19)

Sedan var det Norges och Lill-Ann Jensens tur. Jensen är konsulent vid Norges motsvarighet till ARBARK, Arbetarrörelsens arkiv i Oslo. Hon har deltagit i ett dokumentationsprojektet "Engasjert kunst" (Engagerad konst) om Norska LO:s konstsamling och skrivit boken Bildet som våpen (Bilden som vapen, 1984). Jensen påpekade också att hon tänkte tala om "engagerad" eller politisk konst snarare än industribilder. Sedan berättade hon om "Landslaget aktuell kunst" som startades 1952 på initiativ av arbetarrörelsen. En sorts motsvarighet till svenska Konstfrämjandet. Organisationen hade från början en ideologisk prägel som märktes på temat "Arbetsplats, arbetsliv, arbetskamp", men på 80-talet ändrades det till "Arbetslivsbilder" och kampaspekten försvann. Precis som inom Konstfrämjandet satsades det mycket på grafik, och medlemsblad togs fram i tävlan mellan konstnärer. Som exempel tog Jensen ett "silketryk" (silk-screen) från 70-talet av Anders Kjær (född 1940 i Stockholm, numera bosatt i Noresund). Just det här bladet var enligt Jensen också ett exempel på att arbetsplatsmotiv (i det här fallet från jordbruket) inte alls var lika uppskattade bland medlemmarna som till exempel landskap och blommor.

En annan viktig verksamhet som Jensen nämnde är studieförbundet AOF (Arbejdernes Oplysnings-Forbund, motsvarigheten till ABF) och dess kulturdagar med skapande verkstäder. Precis som i Sverige har mycket konst försvunnit från arbetarrörelsens lokaler. Oslo Arbejdersamfund gick till exempel i konkurs för några år sedan och dess konst spreds ut. Apropå det svenska dokumentationsprojektet meddelade Jensen att det liknande norska projeket har visat att norska LO:s konstsamlingar är av ett mycket ojämnt och blandat slag. En del inköp går inte att förstå sig på alls, menade hon.

Historiskt började Lill-Ann Jensen med det sena 1800-talets naturalistiska måleri (i opposition mot konstakademierna och den officiella konsten), till exempel av Theodor Kittelsen (en strejkmålning från 1879), Christian Krogh (som gjorde skandal när han granskade prostitutionen i dåvarande Kristiania), Svend Jørgensen (målningen "Arbetslös", 1888) och Anders Svarstad (gift med nobelpristagaren Sigrid Undset). Anders Svarstad var enligt Jensen Norges förste store proletärmålare. Han dokumenterade invigningen Folkets hus i Oslo 1907, men när rörelsen erbjöds att köpa målningen ansåg man inte att man hade råd (magfrågan kontra kulturfrågan igen). Tanken om en fristående arbetarkultur blev starkare efter första världskriget. Konstnärerna radikaliserades. Vissa konstnärer som Reidar Aulie och Willi Midelfart blev organiserade kommunister och medlemmar av den kommunistiska kulturorganisationen "Mot Dag". Mest känd är Reidar Aulie, men Jensen påpekade att han inte fick delta i utsmyckningen av rådhuset i Oslo (som staten satsade enorma resurser på) förrän han hade gått över till socialdemokraterna (Arbejderpartiet).

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Svante Rydberg fick priset år 2001. Åter igen är det en dalmas vi möter. Svante Rydberg är född 1948 i Ludvika, och där bor han fortfarande kvar. Han började ungefär som Gösta Backlund, på egen hand, utan skolor eller resor. Men senare gick han Pernbys målarskola i Stockholm (1969-70), och när han sökte sig utomlands blev det två terminer på konstakademien i Rom (1971-72). Motivmässigt har han dock hållit sig till hembygden och dess natur. Även när det gäller utställningar och utsmyckningar har hans verksamhet varit koncentrerad till Dalarna och Bergslagen. Han har haft bra kontakter med pappersindustrin i området, och har haft flera utställningar vid koncernen Stora Ensos företagsmuseum och arkiv i Falun. Hans senaste stora utsmyckningsuppdrag är beställt av Stora Enso. Utsmyckningen invigdes år 2005 och är en 90 kvadratmeter stor vägg i "sgraffito" (en teknik där linjer ristas i våt puts) för den nya maskinhallen i pappersfabriken i Kvarnsveden (för övrigt samma fabrik där Hans Tollsten arbetade, se spaning nr 10). Andra konstnärer som tidigare utsmyckat fabriken är Hans Tollsten och Gösta Backlund. I Dalademokraten (14/12 2005) kommenterade Rydberg själv sin utsmyckning på följande karaktäristiska sätt:

- Det är första gången jag gör en offentlig utsmyckning i industrimiljö men att måla arbetare i blåställ tycker jag inte är nödvändigt.

- Det icke föreställande öppnar för vidare tolkningar och tankar.

Många av Rydbergs bilder är just "icke föreställande", eller abstrakta. Men till grund för hans abstrakta bildspråk ligger olika naturintryck. Vita snövidder och mörka, djupa gruvhål är associationer som ligger nära till hands. Ibland är motivet klart urskiljbart, som när han gör ett "Stilleben med smidesjärn". Kanske som en sorts kommentar till somligas undran inför det abstrakta måleriet och krav på något som "liknar":

Länk till Rydbergs målning "Stilleben med smidesjärn"

Här är en annan sida med fler bilder av Rydberg:

Rydberg på Konstfrämjandet i Halmstad

Svante Rydberg är den förste i vår rad av Johan Ahlbäckpristagare som konsekvent har föredragit det "abstrakta" framför realismen, eller fokuserat på måleriets uttrycksmedel snarare än dess "föremål" och ämnen. Det här är förstås intressant med tanke på syftet att uppmuntra konstnärer som "verkat i Johan Ahlbäcks anda". Johan Ahlbäck kunde själv ibland närma sig det "abstrakta" i sina studier av kroppar i häftig rörelse – i dom bilderna är det nästan som om rörelsen löser upp alla föremål och fasta konturer i ett virrvar av färg och rytm. Och precis som Svante Rydberg var Johan Ahlbäck starkt bunden till sin hembygd. Till den egna PLATSEN och dess natur. Så precis som i fallet med Gösta Backlund är det snarare i abstraktionen och naturskildringen vi hittar den eftersökta "andan". Snarare där än i någon arbetslivsskildring eller något klart uttryckt politiskt ställningstagande. Det är svårt att föreställa sig att Rydberg i bild skulle kommentera Stora Ensos framfart i Brasiliens skogar eller koncernens stora personalnedskärningar här i Sverige, till exempel just i Falun. Å andra sidan finns det andra sätt för en konstnär att arbeta "för" arbetare än att uttryckligen ta politisk ställning. Till exempel genom att göra arbetsplatser och samlingslokaler vackrare och drägligare. Till exempel genom de utsmyckningar som Rydberg har gjort på lasaretten i Falun och Ludvika och i Folkets hus i Borlänge.